Mina texter för tidningen FRIDA börjar kännas mer och mer personliga. Idag skrev jag (på begäran av chefredaktören) en text om mina forna sommarjobb. En hemsk känsla spred sig i magtrakten. Vem fan vill läsa om mina jävla sommarjobb liksom? Vem vill läsa mina texter över huvud taget? Varför läser du det här ens?

Jag förstår inte. Är mitt liv, eller kanske framförallt mitt berättande kring mitt liv, så intressant att det är läsvärt? I många fall nej, i vissa fall ja. Det kan till exempel vara skitkul för er att få reda på saker som att jag i mycket unga dumdristiga dagar skulle ge mig på ett cykelhopp i slutet av en brant kulle vilket resulterade i pungsmäll och blodpissning i 4 dagar.

Det är just det som är svårt med att bli tilldelad ämnen att skriva om, vilket jag blir genom mitt jobb på FRIDA. Varannan vecka. Jag gillar att sätta mig ned och bara klottra ner tanke på tanke tills det bildar en text, precis som jag gör nu, precis som jag alltid arbetat. När jag däremot får ett mejl med texten "till nästa nummer kan du skriva om sport" så är det inte lika lätt att brainstorma. Detta pga några aspekter.

* Texten måste vara kvalitativ, annars får jag sparken. Sådan press är svår att arbeta kreativt med.  

* Jag tappar lätt motivation när jag inte är totalt fri i mitt arbete. Jag älskar att spåra ur och helt plötsligt komma in på något långsökt och på så sätt framstå som smart och långsökt.

Detta till trots, jag älskar mitt jobb, och jag är supernöjd över att faktiskt få betalt för att få mina texter så pass publicerade. Jag befinner mig ju trots allt  i stort sett i varje tidningsställ i hela Svea rike, och det måste ju räknas som en liten bonus.  

Jag känner mig lite ensam.

Det ska man väl ändå kunna få erkänna utan noterbara följder? Klockan är 00.40 på natten och jag sitter och funderar. Om jag går och lägger mig så blir jag deprimerad av tystnaden och tankegångarna, men det skulle såklart aldrig de som uppmanar mig att sova förstå. De kanske inte har förmåga att tänka lika långt som jag, och slipper därför förstå och uppleva hur det känns när man mer och mer inser vad som gick fel med ens jävla barndom.

Hur ska man reagera då när man utan anledning blev slagen på vägen hem från skolan av empatilösa idioter samtidigt som ens polare glodde på? Hur ska man bete sig om man blev dumpad av sin flickvän med följder som djup depression och bristande intresse för allt vad liv, lust och kompisar heter. Hur ska man göra för att förnöja människorna som säger att jag sover dåligt, när de inte har den blekaste aning om mitt liv i övrigt? Trycka i mig antidepressiva och sömnpiller "BUP-style" kanske? Skulle inte tro det. Jag har gått den hårda skolan helt enkelt, och jag är lycklig nu.

Tidigare idag fick jag frågan av en kompis vart jag vill bo då jag i nuläget inte är säker på vad jag ska kalla för "hemma". Jag hade inget bra svar, men nu i efterhand tror jag att jag har det. Jag vill bo med min underbara flickvän i en fridfull liten stad där lycka och hopp inte bara är en illusion som målats upp av en kommun vars anställda strejkar vart och vartannat år.

Jag vill även bo nära mina bandmedlemmar så att vi kan spela in i en hemtrevlig studio tillsammans på heltid, och faktiskt tjäna pengar på det. Det är en dröm, men det är en dröm som fortfarande brinner. Bara några vedträn till på den elden så är drömmen snart inom räckhåll.

Jag har lagt mina tankar på bordet nu. Beundra de, skratta åt de, gör vad fan du vill.