Min 4 veckor långa praktik på Stodeneskolan har börjat med start igår, måndag. Jag gick på Stodeneskolan i 6 år, och det var den tryggaste tiden i mitt liv som jag ser tillbaka på med värme i hjärtat. Att nu iträda rollen som lärare för de barn som en gång var jag är en rejäl omställning. Kan detta innebära intressant läsning för er måhända? Jo, det kan ni ge er fan på. Häng med in vetja!

Ett minne, gömt någonstans långt, långt in i huvudet letar sig sakta fram samtidigt som jag svänger av till höger på den välbekanta stigen till Stodeneskolan istället för rakt fram till busshållsplatsen. För tanten som väntar vid busshållsplatsen ser det ut som vilken promenad som helst, där jag spatserar på gräsmattan, nu bara 100 meter ifrån skolan. Hon har fel.

Promenaden är en mental kamp med machéte där jag röjer upp gamla minnen med roten först. Skoningslöst. "Där sparkade en hemsk jävel sönder min cykel i femman, och här, i exakt de här fotspåren följde min broder mig när jag gick i ettan och han i tvåan." Jag tror att han var stolt över sin lillebror. Varför han nu skulle vara stolt över den mindre, knubbigare versionen av honom själv. Jag var i alla fall stolt över min storebror, det kommer jag ihåg.

Jag har inte varit här på 4 år, och då ville jag bara härifrån. Vidare i livet. Vidare från Stodene. Vidare till drömmen om Ilandaskolan och högstadiet som skulle visa sig vara den värsta tiden i mitt liv (brinn i helvetet högstadiet, brinn länge och väl).

Korridorerna har krympt och känns väldigt påtagliga. Den tunga dörren som barnen har en knapp på väggen för att öppna skjuter jag lätt upp med ena armen utan att ens tänka på att den var som en solid mur för bara 4 år sedan. En mur som skillde matsalen och stora entrén från fritids, och det var strick förbjudet att försöka passera muren. Utevägen var det som gällde. Nu spatserar jag bara rakt in.

Jag kan alla korridorer utantill. Allt väcks till liv på bara några sekunder, och plötsligt är lokalsinnet tillbaka totalt. Den tavlan satt inte där förut, men den finns ändå kvar, och jag kan nu läsa den engelska texten på den.

Mitt första möte med barnen är ett genant sådant. För barnen alltså, inte för mig. Gissad ålder på mig är för övrigt 30, 29, 28 och 27. Det får duga. Jag är vuxen helt enkelt. Jag har lärt in. Nu lär jag ut. En pojke berättar för mig att han är lång, en flicka berättar en 6 minuter lång beskrivning om vägen hem till sig med hjälp av höger och vänster. Jag tappar bort mig efter 5 sekunder men spelar ändå med i resterande 5 minuter och 55 sekunder.

Imorgon är en ny dag. Idag var också en ny dag, men jag blev hemskickad efter 5 minuter för att mitt öga var rött och blodsprängt igen. 

Fortsättning följer...    

 

Lönnstam

13 februari 2008 18:39

Vet exakt hur det känns, att komma tillbaka till ett ställe där man inte varit sen man va liten är en mäktig känsla (:

http://everydaythoughts.bloggagratis.se

 

Ryssen

14 februari 2008 08:11

Nice stodene är grejer:P har du egna lektioner med barnen eller?

 

....

14 februari 2008 17:10

Klart att han inte har lektioner med eleverna, han har ju ingen behörighet. Han hjälper väl på sin höjd några elever som behöver hjälp.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Bibblan

Fokuserad och taggad inför spelning på Solliden Rock klockan 19:40. Haft en krypande känsla om att snart är det dags sen igår eftermiddag.   Brukar inte vara nervös såhär långt innan. Blir nog speciellt idag.Ska bli askul. Kom förbi vetja. ...

Filip och Fredrik har etablerat sig något så sinnessjukt inom svensk media de senaste 9 åren, och det är väl inte så konstigt egentligen. De har skruvat hela det blyga svenska konceptet och bjudit på sig själva mer än något annat programledarpar tidi...

John Butler, Brian Caroll och John Petrucci är alla fantastiska akustiska gitarrister som jag inspirerats mycket av. En annan musiker som verkligen rycker i min intressenerv är Andy Mckee.    Gör dig själv en tjänst och spana in hans låt Rylynn (som ...

Min undersökning har gett resultat! Skakande 34.9 % tycker att 1973 är Sveriges bästa namn. Sören hamnade på andra plats med 20.9 % av rösterna.   Further proving my theory att svenskar super för mycket på semestern. 1973 är inget namn! Det är ett å...