Min 4 veckor långa praktik på Stodeneskolan har börjat med start igår, måndag. Jag gick på Stodeneskolan i 6 år, och det var den tryggaste tiden i mitt liv som jag ser tillbaka på med värme i hjärtat. Att nu iträda rollen som lärare för de barn som en gång var jag är en rejäl omställning. Kan detta innebära intressant läsning för er måhända? Jo, det kan ni ge er fan på. Häng med in vetja!

Ett minne, gömt någonstans långt, långt in i huvudet letar sig sakta fram samtidigt som jag svänger av till höger på den välbekanta stigen till Stodeneskolan istället för rakt fram till busshållsplatsen. För tanten som väntar vid busshållsplatsen ser det ut som vilken promenad som helst, där jag spatserar på gräsmattan, nu bara 100 meter ifrån skolan. Hon har fel.

Promenaden är en mental kamp med machéte där jag röjer upp gamla minnen med roten först. Skoningslöst. "Där sparkade en hemsk jävel sönder min cykel i femman, och här, i exakt de här fotspåren följde min broder mig när jag gick i ettan och han i tvåan." Jag tror att han var stolt över sin lillebror. Varför han nu skulle vara stolt över den mindre, knubbigare versionen av honom själv. Jag var i alla fall stolt över min storebror, det kommer jag ihåg.

Jag har inte varit här på 4 år, och då ville jag bara härifrån. Vidare i livet. Vidare från Stodene. Vidare till drömmen om Ilandaskolan och högstadiet som skulle visa sig vara den värsta tiden i mitt liv (brinn i helvetet högstadiet, brinn länge och väl).

Korridorerna har krympt och känns väldigt påtagliga. Den tunga dörren som barnen har en knapp på väggen för att öppna skjuter jag lätt upp med ena armen utan att ens tänka på att den var som en solid mur för bara 4 år sedan. En mur som skillde matsalen och stora entrén från fritids, och det var strick förbjudet att försöka passera muren. Utevägen var det som gällde. Nu spatserar jag bara rakt in.

Jag kan alla korridorer utantill. Allt väcks till liv på bara några sekunder, och plötsligt är lokalsinnet tillbaka totalt. Den tavlan satt inte där förut, men den finns ändå kvar, och jag kan nu läsa den engelska texten på den.

Mitt första möte med barnen är ett genant sådant. För barnen alltså, inte för mig. Gissad ålder på mig är för övrigt 30, 29, 28 och 27. Det får duga. Jag är vuxen helt enkelt. Jag har lärt in. Nu lär jag ut. En pojke berättar för mig att han är lång, en flicka berättar en 6 minuter lång beskrivning om vägen hem till sig med hjälp av höger och vänster. Jag tappar bort mig efter 5 sekunder men spelar ändå med i resterande 5 minuter och 55 sekunder.

Imorgon är en ny dag. Idag var också en ny dag, men jag blev hemskickad efter 5 minuter för att mitt öga var rött och blodsprängt igen. 

Fortsättning följer...    

I min förra blogg skrev jag om den lite egna filmen Juno. Någon vis medlem kommenterade såhär:

Nah, tycker nog att det är århundradets mest överskattade film. Inte det att den är dålig men den känns som en kopia av sådant man sett förr. Man kan tänka sig hur producenten/manusförfattaren resonerade: "Vi ska ha en kvinnlig huvudperson, men inte som i en typisk tjejfilm. Aha, då måste hon ha kläder som talar om att hon är självständig och går sin egen väg. Sedan bör hon naturligtvis lyssna på musik som inte är mainstream, ta hit Andres Lokko och kolla upp vilka band ingen annan upptäckt än och vilka man glömt bort. Sedan så borde hon ha en bra filmsmak också men det får inte vara det vanliga, typ Bergman. Jag vet, hon är expert på skräckfilm!"

Från början verkade det korkat. Hur kan det vara mainstream att inte vara mainstream liksom? Det har dock gnagt mig lite under dagen, och jag har insett att det är ju faktiskt så det är.

För 50 år sen var det hur ocoolt som helst att inte ha kostym och hatt som man, och alla såg i stort sett likadana ut. Att färga håret svart och sminka sig svart var ett säkert kort för den som ville bryta sig ut och bli ensamvarg.

Idag är det tvärtom. I mycket, mycket runda slängar har 35 % av ungdomarna i en högstadieskola färgat håret svart, och det har på så vis bildats en grupp.

Det börjar/har bli/blivit samma sak med musiken. Det har alltid funnits vissa genrer som definierat varje årtionde, 90-talet hade till exempel skatepunk.

Nu, nästan 2010, gäller det att sticka ut. I mängder. Bit-pop har blivit populärt, särskilt om sångaren sjunger lite, lite falskt. Ja, till och med emo har vuxit sig enormt.

Jag får be om ursäkt. Jag har tappat tråden totalt. Ehm... Slutpoängen är... Det är mainstream att inte vara mainstream vilket gör det omöjligt att vara mainstream, såvidare man inte är mainstream från början alltså.

Alternativt kan man gå runt naken med ett paraply i stjärten. Det är inte mainstream riktigt än. Bara lite halvpopulärt sådär i Karlstad.

Såg filmen Juno idag. Världshistoriens absolut bästa ungdomsfilm, så vitt jag vet. Till skillnad från American Pie och liknande så är det inte utlösning på morföräldrar eller dildoflöjter som är i fokus, utan det är empati, kärlek och mänsklighet som centreras.

Juno är en 16-årig flicka som blir gravid med sin bästa vän, och istället för att göra abort väljer hon att föda barnet. Man får följa henne och hennes rent underbart skruvade (men ändå slående enkla och logiska) världsbild under hela graviditeten, och slutscenen är en av de bättre jag varit med om, någonsin. Ja, jag grät nästan. För Juno är lätt att tycka om. Likaså pojken som gjorde henne gravid.

Soundtracket är det bästa i en film någonsin, no kiddin'. Härliga, enkla , akustiska trallisar som alltid sitter klockrent efter sekvenserna i filmen. 10 minuter in i filmen insåg jag att jag måste ha soundtracket och 5 minuter senare satt jag med en utökad spellista i form av Juno - The Soundtrack.

Men varför ödslar ni er tid med att läsa om filmen här för? Se den. Nu. Ladda hem, hyr, köp, stjäl, gör som ni vill, bara ni ser den å det kvickaste. För Juno är århundradets skönaste film, och det säger jag redan 2008. 92 år to go, no chance, Juno pwns.