Jag har köpt en gitarrförstärkare idag. 100 watt. Stor som en mindre elefant. 4 * 12" högtalare inbyggt i en rejäl låda med en tjusig topp med massvis med rattar. Rolig grej liksom.

Kostade 12 000 spänn från början, jag fick den för 4000. Rätt överkomligt. Jag bajsar nästan på mig varje gång jag hör det mäktiga "knäppet" varje gång man sätter på den, och när jag dessutom kan lira solon med samma ljudkvalitét som många av de allra största är kalsongdesimeringen total.

Hade för övrigt spelningmed Rostbrun idag. Det gick bra. Publiken var tråkig. Vi var bra. Lokalen var så liten att jag fick ha superlåg volym på förstärkaren. Vad är väl det för sätt att inviga en stärkare på? Fick lust att gå ner till vänern och rikta den mot Kristinehamn eller något och spela en rejäl jävla show för publiken flera mil bort. Det roliga med den tanken är att det faktiskt kanske skulle gå. Musik färdas bra över vattnet. Josef påpekade dock att om det kommer en båt i vägen så stannar nog ljudet upp. Smart Josef.

Ungdomar är fulla nu. Inte jag. Tove är på stan för att ta bussen till mig. Hon är inte heller full. De andra på stan är fulla, och jag är orolig för min Tove. Hoppas hon kommer snart.

I morgon ska jag försöka få mina superschyssta, ungdomliga grannar att klaga på den nya stärkarn. Det lär krävas en hel del volym. Öronproppar på.

Skrev en låt ikväll om sökningen efter meningen med livet. Kommentera, länka till dina vänner, gör egen musik, visa mig.

Tack.

/Wood 

Mor och far har flyttat isär. Morsan kom ner och sa det för några veckor sen, "nu flyttar jag till en lägenhet".

Jag grät inte. Klart som fan att jag inte grät. Varför skulle jag gråta? Jag hade gråtit på den tiden då jag var kapabel att fälla tårar när det inte var med flit, men inte nu längre. Det har hänt för mycket i mitt eget liv för att jag ska kunna prioritera det här särskilt högt på listan över saker att sörja för, men det får väl platsa någon stans på fjärde plats, möjligtvis tredje, eller kanske femte.

Idag bar jag gamla grejor ifrån pappa och det gamla huset där jag vuxit upp till den nya lägenheten. Min gamla TV-spels-soffa där jag klarat båda Zelda och Super Mario finns nu inte längre kvar i mitt rum. Kvar är bara ett stort hål, och påminnelsen om att mamma inte bor här. Men som sagt, jag har inte riktigt ork att sörja över det. Någon gång i framtiden kanske jag har tid och lust att smälta faktumet att mina föräldrar inte älskat varandra under min barndom utan bara varit tillsammans för min och min brors jävla skull, men inte nu och idag. En annan dag.

Det är lite lustigt hur vuxna reagerar. Det är ingen som frågat: "Känns det jobbigt att mamma helt plötsligt har en ny man och ett nytt liv?" Det är snarare "var lägenheten fin?" Ja. Lägenheten var fin liksom, men vart är alla dessa melankoliska och småkrystat dramatiska episoder i mitt liv där man sitter ensam med någon semipsykolog som försöker trösta mig? Jag förväntade mig att folk skulle tycka lite synd om den snart 17-åriga tonåringen som nu måste släppa hela sin barndom och inse att ingenting är evigt. 

Jag antar att jag är överskattad. Eller så är jag helt enkelt precis rätt behandlad. Jag klarar mig liksom. Jag är väl inte dum heller. Mina föräldrar älskar inte varandra och det är slut på gemensamma, deprimerande resor till Kreta, Västtyskland eller vart fasen det kan tänkas vanka för familjen Woodpig (Nej, vi heter såklart inte Woodpig).

Nu sitter jag bara och undrar vad fan jag ska göra med den stora ytan i källaren där den gamla bäddsoffan brukade stå. Bygga en mindre version av eiffeltornet? Gräva efter olja i golvet? Göra världens största miniatyr av Lars Leijonborg av lego? Skriva "Jag dödar allt i min väg" med stora röda bokstäver? Jag vill i alla fall inte sitta på golvet med ryggen mot den risiga stenväggen och spela TV-spel. Det känns långt under min värdighet. 

Eller är det det egentligen? Vad är jag värd? Jag har väl inte gjort ett jävla skit? Jag fick en polare att sluta snusa och jag spelar i ett band som förespråkar fred, men å andra sidan var jag bitvis elak mot en kille på mellan och lågstadiet.

Nej, nu får det vara nog.

Adjö.     

Jag sket i att berätta exakt scentid för Rostbrun Chili Con Carne på UKM i lördags. Den som inte var där får skylla sig själv.

Efter ungefär en timme träffade vi bandet punkbandet Grus som bestod av den nära nog två meter långa Aron, den luggförsedde men i övrigt snaggade Emil och den snaggade men rödhårige trummisen My. Efter 28 timmar med dessa sköna människor var det dags att säga hejdå, och det efter att vi båda på scen presenterat varandra som systerband. Bundsförvanterna inom musik är lätt hittade.

Jag och Aron demonstrerar hur enormt coolt det är att se ut som Anthony Kiedis med en Woodpig-t-shirt på en enorm och brutal punkares axlar. Du vill inte mucka med oss, jag lovar. Om du däremot vill bli våran polare så är du varmt välkommen fram. Vi älskar allt och alla som är trevliga och öppna.

Grus uppträndande var för övrigt det roligaste jag sett i konsertväg på mycket länge. Aron (se bild ovan), röt ett hårt och bastant "Stå" till publiken som reagerade genom att nervöst snurra på sig, men satt kvar. "De lyder inte kommando" sa han till Emil, innan deras sista låt påbörjades mot en publik som knappast var värd ett sånt skojigt band. Jag och två polare ville ändra på detta, så vi kutade upp på scenen och sjöng med i mickarna i refrängen. Grus verkade uppskatta detta, och det var faktiskt jävligt roligt att fjanta sig och dansa så fult man bara kunde inför ca 700 instängda, gråa människor.

Någonstans i den högen av ren och skär musikglädje (eller bara komplicerad humor) befinner jag mig.

När UKM led mot sitt slut och det var dags för den andra föreställningen med betydligt mycket bättre publik äntrade vi, Rostbrun Chili Con Carne till uppskattat jubel och runt 40 pers stående och sisådär 800 pers sittande (?) enligt publikuppgifter. Själv såg jag inget annat än färger och energi, men jag kände mig självsäker när jag dedikerade låten till Grus och började spela i samma veva som övriga bandet kom upp på scen.

Efter ungefär en vers knäckte jag G-strängen på Josefs splitternya bas vilket förstörde i stort sett hela låten för min del. Jag kunde inte hoppa runt särskilt mycket eftersom att jag var tvungen att koncentrera mig på hur fan jag skulle göra om solot, verskompet, refrängkompet och stick-kompet på samma gång, men i slutändan löste sig allt, och vi verkade ha bäst publikkontakt på hela kvällen.

Om du missade oss så kan du se båda oss och förhoppningsvis Grus i Deje någon gång mellan andre och fjärde maj. Jag vet, Deje... Men det får duga. Om Grus inte kommer vidare så har de i alla fall lovat att vara där som våra vapendragare, och sådant måste uppskattas.

För övrigt kom älskling vidare med sina tjusiga bilder, men det var hon väl värd. Grattis!

En bild på en mycket koncentrerad Woodpig som kastat av sig masken för att bättre kunna fokusera på den numera tre-strängade basen får avsluta bloggen. Tack för din tid! Vi ses i Deje!

Är det den här stilen som är inne på Stureplan just nu?

Läsk, randigt på randigt och allmänt supersoft stil.

Antagligen inte.

Det finns en klubb på Stureplan som heter "Solidaritet".

Det känns på något sätt jävligt ironiskt att se ner på 95 % av det svenska folket för att deras stil inte passar årstiden och sedan gå och ställa sig i kön till "Solidaritet".

Mina texter för tidningen FRIDA börjar kännas mer och mer personliga. Idag skrev jag (på begäran av chefredaktören) en text om mina forna sommarjobb. En hemsk känsla spred sig i magtrakten. Vem fan vill läsa om mina jävla sommarjobb liksom? Vem vill läsa mina texter över huvud taget? Varför läser du det här ens?

Jag förstår inte. Är mitt liv, eller kanske framförallt mitt berättande kring mitt liv, så intressant att det är läsvärt? I många fall nej, i vissa fall ja. Det kan till exempel vara skitkul för er att få reda på saker som att jag i mycket unga dumdristiga dagar skulle ge mig på ett cykelhopp i slutet av en brant kulle vilket resulterade i pungsmäll och blodpissning i 4 dagar.

Det är just det som är svårt med att bli tilldelad ämnen att skriva om, vilket jag blir genom mitt jobb på FRIDA. Varannan vecka. Jag gillar att sätta mig ned och bara klottra ner tanke på tanke tills det bildar en text, precis som jag gör nu, precis som jag alltid arbetat. När jag däremot får ett mejl med texten "till nästa nummer kan du skriva om sport" så är det inte lika lätt att brainstorma. Detta pga några aspekter.

* Texten måste vara kvalitativ, annars får jag sparken. Sådan press är svår att arbeta kreativt med.  

* Jag tappar lätt motivation när jag inte är totalt fri i mitt arbete. Jag älskar att spåra ur och helt plötsligt komma in på något långsökt och på så sätt framstå som smart och långsökt.

Detta till trots, jag älskar mitt jobb, och jag är supernöjd över att faktiskt få betalt för att få mina texter så pass publicerade. Jag befinner mig ju trots allt  i stort sett i varje tidningsställ i hela Svea rike, och det måste ju räknas som en liten bonus.  

Jag känner mig lite ensam.

Det ska man väl ändå kunna få erkänna utan noterbara följder? Klockan är 00.40 på natten och jag sitter och funderar. Om jag går och lägger mig så blir jag deprimerad av tystnaden och tankegångarna, men det skulle såklart aldrig de som uppmanar mig att sova förstå. De kanske inte har förmåga att tänka lika långt som jag, och slipper därför förstå och uppleva hur det känns när man mer och mer inser vad som gick fel med ens jävla barndom.

Hur ska man reagera då när man utan anledning blev slagen på vägen hem från skolan av empatilösa idioter samtidigt som ens polare glodde på? Hur ska man bete sig om man blev dumpad av sin flickvän med följder som djup depression och bristande intresse för allt vad liv, lust och kompisar heter. Hur ska man göra för att förnöja människorna som säger att jag sover dåligt, när de inte har den blekaste aning om mitt liv i övrigt? Trycka i mig antidepressiva och sömnpiller "BUP-style" kanske? Skulle inte tro det. Jag har gått den hårda skolan helt enkelt, och jag är lycklig nu.

Tidigare idag fick jag frågan av en kompis vart jag vill bo då jag i nuläget inte är säker på vad jag ska kalla för "hemma". Jag hade inget bra svar, men nu i efterhand tror jag att jag har det. Jag vill bo med min underbara flickvän i en fridfull liten stad där lycka och hopp inte bara är en illusion som målats upp av en kommun vars anställda strejkar vart och vartannat år.

Jag vill även bo nära mina bandmedlemmar så att vi kan spela in i en hemtrevlig studio tillsammans på heltid, och faktiskt tjäna pengar på det. Det är en dröm, men det är en dröm som fortfarande brinner. Bara några vedträn till på den elden så är drömmen snart inom räckhåll.

Jag har lagt mina tankar på bordet nu. Beundra de, skratta åt de, gör vad fan du vill.    

I skrivande stund är det den andre mars. Om tre minuter är det den tredje, men låt oss kollektiv njuta av den andre mars sista krampaktiga andetag.

Igår, den förste mars, firade jag och frugan 3 månader genom att gå på kent. Klockan 20.00 började förbandet spela, klockan 13.00 satte vi oss i den lilla kön som hade bildats för att vänta ute i kylan hela dagen. Något som vi egentligen inte hade behövt då den urkasst arrangerade konserten helt saknade kösystem och folk som kom dit en halvtimme innan insläpp gled enkelt förbi oss. Till slut hamnade vi ändå längst fram vid staketet, och bandet var helt klart över förväntan bra live. Publiken var lam och tråkig dock, men det känns inte helt obefogat eftersom att bandet knappast ansträngde sig för att få igång oss (till skillnad från ett visst band, RHCP, i Globen, vintern 06).

Att köa i över fem timmar är ganska tråkigt. I början av mars är det även kallt. Jättekallt. 

En känsla av skam steg över mig där jag stog längst fram vid stängslet. Nej, det var inte jag som fes så att det luktade bebisdiarré i hela arenan, men det var jag som var den långe jäveln som täckte synfältet för ungefär 10 hoppfulla kentare som jag taskigt nog trängde mig före. En tjej blev faktiskt så grinig att hon stod och buttade, alternativt slog, mig under en timmes tid av konserten. Till slut knuffade jag till henne rejält med armbågen och stirrade henne rakt i ögonen. Det skulle jag inte ha gjort... Ett värre angryface har jag aldrig mött i hela mitt liv.

Den 14-åriga kärringjäveln stirrar mig rakt i ögonen i ungefär 5 sekunder. Mungiporna dras ner mer och mer tills hon på fullaste allvar liknar något slags monster, sen händer det... Hon tar sats med sin väska och svingar den bakåt, och lyssna nu ungdomar, för det här är en historia värd att uppmärksamma... Ungen slår mig alltså med sin stenhårda väska i ryggen, och jag förstår ingenting.

Här har jag stått och köat i mer än 8 timmar för att få se kent, och en jävla unge unnar mig inte det, utan brukar avsiktligt fysiskt våld mot mig i över en timmes tid. Insåg hon inte att det hon gjorde var mer än vad jag brukar ta innan det brister? Det hade inte ens känts som att slå en tjej. Det hade mer känts som att röja ett hinder för min inre frid. Men... Jag gjorde som Jesus hade gjort. Ställde mig helt enkelt i vägen och såg till att hon missade hela konserten.

Nästa lördag ska bli minst lika intensiv. Då är det nämligen jag som är i rampljuset, återigen iklädd pandamask, cowboyhatt och ett par hemmagjorda skotskrutiga byxor. Bar överkropp på det och konsertupplevelsen är komplett. Kom gärna och kolla.

UKM, forshaga, 8 mars - exakt tid kommer senare.