En dålig dag. En riktig lågkvalitétsdag utan något som helst värde. En dag som inte fyller något syfte alls utan snarare komplicerar och förvärrar situationer som skulle kunna skötas smidigare. En tisdag. En jävla tisdag. Jag ska inte ens gå in på detaljerna, det räcker med att säga att fördelarna med den här dagen går att räkna på en hand.

Inatt har jag sett den, av medelsvensson, hyllade filmen "The Number 23" och tja... Vad ska man säga... Jag var rejält hypad efter att en kompis sagt att det är en av de bästa filmerna han någonsin sett så det var helt klart spännande att sätta på filmen som faktiskt inledde riktigt bra. Mystiska, om än långsökta, förklaringar om varför numret 23 är otäckt skymtade snabbt till för att sedan försvinna, troligen för att lämna tittaren med en olustig känsla i magen.

Visst, det var lite coolt de 3 första gångerna. "Ja men titta, det går ju ta-mé-fanken ihop det här" tänkte jag innan jag blev matad med fullkomligt fånigt långsökta historier som att jag såg 6 fåglar i morse som satt på ett träd med 3 grenar. 6 + 1 = 7 x 3 = 21, 3 - 1 = 2, 2 + 21 = 23, "HERREGUD! DET ÄR JU HELT SJUKT ASSSSÅÅÅÅÅ!!!"

Förutom dessa sjukligt fåniga uträkningar (som skulle funkat med vilket random tal som helst) så lever filmen på Jim Carrey's allra första helseriösa filmdebut. Detta innebär att han, till skillnad från allt annat som det står Carrey på, inte gör vare sig groteska grimaser eller fåniga ljud. Istället gör han ett försök att faktiskt vara totalt seriös och visst, efter att man vant sig vid Carrey's nya casual stil börjar han bli svagt människoliknande. Även om jag själv mycket hellre hade sett en bättre skådis som Edward Norton (Fight Club) eller varför inte Robert Knepper. Dessa är båda högkvalitativa skådisar när det kommer till att agera semipsykopater så varför inte.

Det finns för övrigt en till, lite pinsam aspekt som sänker Number 23 en hel del. Varje gång historien börjar gå får långt och tittaren tänker "naaeee, det här köper jag fan inte" så börjar Carrey knulla (slå upp sida 624 i svenska ordlistan) med någon tjej som tydligen vill bli knivskuren samtidigt. Det hela känns som ett försök att stjäla fokus från handlingen för att inte göra den långsökta, matematiska ekvationslösningen för tråkig och kanske framförallt konstig. Omständigheterna är något oklara i Carrey's sämsta, för den är så vitt jag kan minnas hans absolut sämsta. Inte fanken har han blivit mer utskämd än i den här skamliga ursäkten till mystikrulle i alla fall. Det är en sak som är säker.

Och jag, jag längtar tillbaks till filmer som "Liar, liar". Hederligt gammalt Carreytrams när det är som bäst. För även om han gjorde en klart godkänd (och i vissa fall extraordinär) skådespelarinsats så känns det som att han har en lång väg att gå innan han ens kommer nära de tidigare nämnda skådespelarna.

Filmen faller alltså på manuset, utförandet (knivsex har aldrig tilltalat mig) och framförallt olusten att titta vidare. Att skylla på Carrey, vilket vissa har en tendens att göra eftersom att det är han som är stjärnan i filmen, känns bara fel.

Hade så bra!

/Wood