Att något som inte drabbar mig som person ändå kan göra så oerhöert ont... Idag skulle vi ha balansövningar på gymnastiken och läraren inledde med order om att plocka fram de rangligaste bänkarna i mannaminne. Dessa bänkar, som en vanlig medelsvensson knappt vågar sitta på, skulle vi göra diverse livsfarliga aktiviteter på. Min första gissning var att hela klassen skulle bryta benen av sig, och att läraren skulle åka dit för massmisshandel... Mina misstankar var inte helt obefogade...  

Knappt en minut in i första övningen hör jag något som låter som ett hysteriskt skratt. När "skrattet" visade sig vara illvrål av ren och skär smärta och tjej i klassen låg på golvet och vred sig i svåra smärtor samtidigt som det tystnade i klassrummet kunde jag inte annat än må dåligt... Läraren sprang fram och sa: "Det här kommer att göra ont" och klämde sedan på foten för att stoppa inre blödningar. Tjejen svarade med ett vrål som... Tja... Jag vet inte vad... Bättre än opera var det i alla fall.

För övrigt har dagen varit allmänt skadedrabbad. Jag har själv slitit upp lite av axeln samt högra handen genom att glida på en inte fullt len, mjuk och underbar asfalterad väg. Min högra arm känns lite ur funktion medans jag skriver men jag kan ändå inte tycka ett dugg synd om mig själv. Inte efter att ha sett flickan falla av bänken samtidigt som foten vek sig åt sidan...