- "Men Thomas, vad har du gjort i ansiktet!?" frågade Fridas mamma när Thomas kom nerför trappan, från Fridas rum ner i köket. Frida tog Thomas hand och kramade den hårt, hon förstod.

- "Äsch, jag har bara..."

Thomas blev avbruten av TV'n som överröstade större delen av rummet. Fridas mamma hade inte brytt sig om vad som egentligen hade hänt Thomas. Sådant var det här landet och det här folket. Det var länsnyheterna som ljöd i hela huset på TV'n. En reporter hade tydligen lyckats filma en gängmisshandel i storstan där ett gäng killar med svarta jackor och luvor sparkade på en mörkhyad kille på marken. Killen på marken hade inte gjort något, det visste Thomas, och han hade fortfarande ont i hela kroppen från händelsen.

Fridas mamma stängde plötsligt av TV'n och stirrade på Thomas som om han vore något vidrigt, något frånstötande. 

- "Ut ur mitt hus din jävla bråkmakare!" väste hon plötsligt.

Frida var förstenad, hur kunde hennes egna mamma säga så till hennes pojkvän som blivit utsatt för misshandel?

- "Vi vill inte ha några jävla problem här..." väste Fridas mamma.  

Fridas hand kramade Thomas ännu hårdare.

- "Ut!" skrek hon som för att avsluta det hela.

Sådant var det här landet och det här folket, och Thomas släppte Fridas hand och gick ut ensam på gatan samtidigt som Fridas pappa hade kommit in i rummet och hindrade Frida från att springa efter.

Thomas hade inte gjort något fel. Han hade aldrig slagit någon, aldrig stött på någon annans tjej, aldrig muckat gräl med någon över huvud taget. Han var svart, det var allt. Och för det skulle han dö.

Thomas gick där på gatan. Strövade framåt utan något egentligt mål. Bara 500 meter längre fram på gatan, i ett litet avskilt mörkt hörn, satt ett gäng med svarta jackor och luvor.

För sådant var det här landet, det här folket, det nya Sverige. Hitlers avtryck sitter sannerligen kvar än idag. Vi måste bara öppna ögonen och se det.  

/Wood

Min hals är bråkig, igen...

För någon vecka sedan trodde jag att min flera månader långa halssjukdom var över, att jag skulle slippa de satans vedervärdigt vidriga utslagen som pryder både tunga och innanmätet av halsen. Men ack...

Igår kände jag under hela dagen svåra smärtor i munnen och idag var det för svårt för att gå till skolan, istället åkte jag till vårdcentralen som efter massvis med prover bestämde sig för att skicka mig till sjukhuset som jag ska få besöka imorgon.

Det är sannerligen festligt på vårdcentralen må jag säga. Inte helt illa att hänga med gamla tanter som tycker att ungdomar är terrorister och som dessutom anser att utslag över hela tungan prioriteras lågt jämfört med deras höstförkylningar.

Arg tant...

Om jag får ett bra bud på halsen ska jag överväga att sälja den, tunga medföljer (om än något äcklig).

Såhär ser halsen ut, bud lägges i kommentarsrutan.

Nu ska jag försöka sätta i mig något att äta.

Hade!