Äntligen Oktober! Den, för många, tråkigaste månaden på året är den jag personligen tycker om mest. Förutom sjukligt mysiga spelkvällar framför datorn med en varm kopp choklad med regnet smattrande utanför så är det undertecknads födelsedag, och presenter uppskattas alltid. Det är för övrigt inte presenterna i sig, utan snarare vetskapen att man betyder så pass mycket för andra.

När jag var ett litet hemskt barn önskade jag mig alltid en stor pryl istället för många små. Nintendo 64 (älskade minnen), leksaksgitarr, legotåg m.m prydde mitt stackars bortskämda lekrum och mina begär såg ingen ände. Idag har jag i stort sett det mesta materiella jag verkligen vill ha, dator, studio, gitarr, bas och schyssta högtalare. Skon klämmer dock rejält vid datorn som är hur seg som helst. Den påminner mer om något vars far härstammar från kupévärmarsläktet och dess mor från tröskverksläktet än en dator.

Därför vill jag nu ha en riktigt fläskig dator. En riktigt livsfarlig, högavancerad bit teknologi med en prislapp som motsvarar bnp i ett mindre Afrikanskt land.

Jag kommer aldrig att få en sån dator, och faktum är att jag inte vill det heller. Mitt samvete skulle tryta när far och mor får leva på knäckebröd och sjövatten bara för att jag ska få sitta och smeka min dator. Nej, då jobbar jag hellre ärligt ihop pengar för att slutligen sitta där med en dator byggd på slit, svett och tårar från egen del.

Nu ska jag springa och begå harakiri i lekplatsen, ha det så bra så länge!

/Wood

Anlände i eftermiddags till Karlstad via tåg efter en resa som gjorde mig så deppig att tårar höll på att fällas för absolut ingenting. Måste ha varit regnet samt den sakta tickande klockan i kombination med evigt sjöblöt skog.

Hemkommandet från nollåtta var faktiskt över förväntan skönt, trots att det var helkul med Ero i storstan. Det måste vara något med lugnet här i Karlstad i indirekt jämförelse med Stockholm. För nog tusan känns det knäpptyst i källaren där jag sitter...

Huvudanledningen till att jag kilade till Stockholm var bandet Dream Theaters konsert tillsammans med Ero. Ca 3 timmars kanonkonsert där inte en ton, trumslag, whatever missades bjöds det på, och jag gillar, gillar faktumet att det fortfarande finns såna här band kvar, som faktiskt låter bättre än studio på scen. Mäktigaste ögonblicket var när keyboardisten och gitarristen möttes på mitten av scenen öga mot öga, spelandes på exakt samma übersnabba, superavancerade solo tills sångaren delade på solomanglarna med en majestätisk rörelse för att sedan dra till med en extremt hög ton som visade att han skulle kunna bryta en tysk operatant vilken dag som helst.

Jag har förresten en ny favoritfilm. "V for Vendetta" får vackert hoppa ner till en futtig andraplats för "Fight Club" knäcker allt motstånd, bokstavligt talat. Genialiskt manus, millimeterplanerad scenografi, perfekta skådespelare, övervåld och dold humor bygger vad jag vill gå så långt som att kalla världens bästa film. Det spelar liksom ingen roll att Peter Jackson fick mig att fälla en tår i och med 2 hobbitar och typ 14235238502385 orcher, det spelar inte heller någon roll att den maskerade V befriar ett framtida London med inget annat än en gnutta tålamod samt världens skönaste dialog, "Fight Club" är något mer.

Jag skulle så gärna vilja förklara för er just vad som gör Fight Club så bra. Men det vore lönlöst, se den istället. Såvida du inte blir äcklad av brutalt övervåld förstås, för det innehåller "Fight Club" så att det räcker och blir över. Men det är just där det geniala ligger. Det finns en mening bakom alla brutna käkben och blåtiror som huvudkaraktären åstadkommer, till skillnad från merparten filmer som försöker med samma sak, men misslyckas.      

Imorn (läs: idag) - skola.

Nu - Sängen.