Jag läste en krönika för en timme sedan. En välskriven, smygkristen text om att ta vara på positiva aspekter i livet istället för att se negativa händelseförlopp ta vid efter varandra. Jag ska vara ärlig mot er läsare. Jag har inte haft det helt lätt på sista tiden med stress och hjärtesorg, något som den uppmärksamme läsaren säkerligen märkt, men det här känns som en vändpunkt i mitt liv. Det är dags att se saker ur ett nyttigt perspektiv, för allas skull.

När jag slutade blogga på en annan hemsida fick jag oväntat god kritik. Folk i åldrarna 12-25 förklarade för mig att jag varit som en Dumbledore för dem (ni vet, den skäggiga übertrollkarlen i Harry Potter som besitter svar på all världens frågor). Jag fick även höra att jag fått vissa att tänka om, och ett par stycken skapade till och med minnesbloggar  i min ära eller sade upp sitt medlemskap på hemsidan. Det här gjorde mig fullkomligt överväldigad. Jag, en fullkomligt normal gosse som inte ens nått mina bästa år hade gjort mig ett namn på internet. Jag var viktig för folk.

Hur som helst, jag lade ner bloggen. Ville inte blogga mer. Alls. Det kändes meningslöst, jag hade inget mer att ge. För hur skulle jag som inte var lycklig själv kunna hjälpa andra? Och sanning att säga, det kunde jag inte. Jag kunde förklara för folk vad äkta sorg var, men vem i hela Mats mamma vill läsa om sorg? Folk vill lämna en blogg med ett leende på läpparna eller en nyttig tanke flödandes inanför pannbenet. Helst båda på samma gång. De kommentarer jag fått i mina senaste bloggar avslöjar att jag börjar hitta tillbaka till den stig jag en gång behärskade. Minst 3 kommentarer per blogginlägg är numera standard och de allra flesta är mycket positiva. Något som gläder mig som bloggare något oerhört. Tack till alla er som väljer att posta en liten kommentar. Vad ni tycker om mina texter är viktigt för mig då jag ständigt är på jakt efter förbättring. Dock avråder jag från logikfattiga, destruktiva kommentarer som jag tyvärr sett en eller två av även på den här blogghemsidan. Saker som att "lille Woodie behöver tänka längre" känns bara orelaterat och fånigt. Varför skulle jag blogga om något som jag inte tänkt på liksom?

Klockan börjar bli oroväckande mycket. Imorn bitti är det öronoperation som gäller. Helfestligt eller total misär återstår att se, det kommer säkerligen en blogg om örondammsugningen imorgon kväll. Hur som helst, lev väl och tänk positivt i alla stunder. Det ska jag försöka göra.

/Wood