Jag hör inget. Inte ett skvatt. Inte röster, musik, fotseg eller mina egna andetag. Det är fan knäpptyst. Det enda jag kan höra då och då är kemikalierna som skvätter runt inuti mitt huvud. Jag ska börja från början...

Jag har tinituss. En kombination av för högt konstant musiklyssnade samt en skallskada som skedde i samband med en handbollsmatch för en herrans massa år sen (läs: 3-4 år sen). Jag har envist vägrat läkarhjälp då jag redan vet att det inte går att göra något åt det, tinituss är evig. Lite som ett svidande brännmärke, det går ALDRIG NÅGONSIN bort.

Så nu sitter jag här med något livsfarligt medel (nåja, kanske, man fick inte äta det i alla fall) i öronen, förseglat med bomullstussar och ett stycke väl tilltaget tyg runt huvudet. Jag hör alltså, precis som jag redan sagt, inte ett skvatt, och fy sjutton vad obehagligt det är. Förut har jag alltid flytt tinitussen i och med musik men nu... Nu finns bara det eviga tjutet i huvudet. Ibland är det som en envis ton blandat med brus, just nu är det bara som ett brus. Tänk dig att du står vi havet och hör vågornas brus, plus faktumet att det piper samt fyller ditt huvud med oljud.

Jag håller på att bli galen. Jag hör ingenting. Det är bara jag, mitt huvud och tinitussen. Mitt tempel, min huvudvärk, mitt EVIGA tjut. I morgon bitti ska jag ta ut tussarna och släppa in omvärlden igen, i morgon kväll upprepas proceduren. Dagen efter det ska läkare suga ut allt vax ur mitt huvud med någon eländig maskin för att... Jag vet inte vad de vill hitta riktigt...

Det enda jag vet just nu om mitt liv är att det piper, tjuter och brusar i öronen.  

Jag har sannerligen inte mycket att andas för...         

Idag vaknade jag klockan 11 av att farmor ryckte bort täcket för mig. När jag ändå inte gick upp slet hon kudden från mig och försökte pigga upp genom att berätta att vi skulle gå på promenad och se om bävern hade fällt några björkar. Bävrar... Björkar... Fy satan vad jag saknade mitt bredband. Det skulle dock visa sig vara en riktigt trevlig promenad, om än något mulen. Jag börjar bli gammal. Fan.

Igår var jag också ute på promenad. Det är det man gör i Skagersvik, promenerar. Då gick jag ensam tillsammans med min mini-kusin Nila som precis köpt ett trum-set för 4000 kronor. Något som mamma Karin uppskattar på sitt eget sätt genom  att instinktivt stänga dörren till Nila's rum så fort taktkänslan ska sättas på prov. Själv blev jag så lycklig över trum-setet att jag råkade buckla till Hi-Haten mer än nådigt. 

Nog om trum-set. Det jag ville komma till med promenaden var att jag känner mig gammal. Jag uppskattar helt andra saker än Nila. Jag visade mitt egna ställe som jag och min bror upptäckte när vi var små. En gigantisk sten ute i skogen. Stenen hade krympt en aning men Nila tyckte att den var helfestlig ändå... I ca 2 minuter, sen ville hon gå.

Jag kan aldrig minnas att jag hade det där behovet av att jäkta, skynda mig, ta mig från punkt A till B så snabbt som möjligt? Jag har lärt mig uppskatta sådana här stunder, just för att datorn hemma känns så oerhört ogivande. Visst, kul med musik, kul med msn, kul med arbete och skribentjobb, men ändå, jag missar ju allt det enkla... Som att sitta på en sten ute i skogen med min kusin och prata om saker, på samma sätt som man gjorde när man var 11 år.

Det funkade för övrigt inte att ladda hem Knytt. Det skulle ha tagit 5 timmar med farmors unkna internetuppkoppling och det var knappast värt det. Iställe utvecklade jag ett djupt röj-beroende. Ni vet, MS Röj, finns på alla Windows-datorer. Prova om du inte har gjort det. Nu ska jag klara stor-röj. Mäktigt.

/Äsch