Ibland frågar jag mig: Är det verkligen värt det?

All den här mödan som ständigt präglar mig. Plugg, arbete, kärleksproblem, vad fan ska det leda till? När man jobbar på heltid, kommer det att bli bättre då? Skillnaden är ju inte särskilt stor från vad som sker nu. Arbete som arbete liksom...

Självmord får man inte begå, då är man feg och egoistisk... Tydligen. Åtminstone om man får tro alla lyckliga människor som inte har större bekymmer än vilken TV-kanal de ska kolla på ikväll. 

Det är inte bra att säga: "Det kommer alltid att vara vi". Livets skämt gör mig så jävla trött... Förhållanden bygger på egoism. Två människor trivs i varandras sällskap och håller ihop tills den ene tröttnar och lämnar den andre, som man kastar skräp i papperskorgen. Man suger i sig glassen och slänger glasspinnen.

Än värre blir det när någon saknar smaken av glassen och i panik springer tillbaka till papperskorgen för att slicka lite på glasspinnen och genast kommer ihåg varför man slängde den. Sedan lämnar man den där... Kanske för gott, kanske för att efter en månad komma tillbaka igen, och se proceduren upprepas.    

I min (något överdimensionerade) lilla bur ligger Marley och Scoobey, mina degusar, och sover. Ibland undrar jag om de är lyckliga där. Även om fria degusar dör på mindre än en vecka kan jag inte bli att fundera på om de är lyckliga. Sen kommer jag på att de saknar hjärnstam och alltså inte har förmågan att tänka framåt, de tar alltså dagen som den kommer och bli överlyckliga när jag är med de. Djur är äkta, djurs känslor är äkta. Människor ljuger.

Vissa orkade inte läsa såhär långt. Något viktigare kom i vägen. Kanske fick någon ett gästboksinlägg på lunarstorm? Kanske fnyste någon: "Jävla idiot..." och lämnade bloggen för gott med ett välriktat bakåtklick? Ni som har läst såhär långt ska veta att det smickrar. Ni har bevisat att ni inte är lika egoistiskt inriktade som andra, ni tar er tid att läsa andras tankar, och för det tackar jag er.

Hade nu så bra ni kan.

/ Äsch