Anlände i eftermiddags till Karlstad via tåg efter en resa som gjorde mig så deppig att tårar höll på att fällas för absolut ingenting. Måste ha varit regnet samt den sakta tickande klockan i kombination med evigt sjöblöt skog.

Hemkommandet från nollåtta var faktiskt över förväntan skönt, trots att det var helkul med Ero i storstan. Det måste vara något med lugnet här i Karlstad i indirekt jämförelse med Stockholm. För nog tusan känns det knäpptyst i källaren där jag sitter...

Huvudanledningen till att jag kilade till Stockholm var bandet Dream Theaters konsert tillsammans med Ero. Ca 3 timmars kanonkonsert där inte en ton, trumslag, whatever missades bjöds det på, och jag gillar, gillar faktumet att det fortfarande finns såna här band kvar, som faktiskt låter bättre än studio på scen. Mäktigaste ögonblicket var när keyboardisten och gitarristen möttes på mitten av scenen öga mot öga, spelandes på exakt samma übersnabba, superavancerade solo tills sångaren delade på solomanglarna med en majestätisk rörelse för att sedan dra till med en extremt hög ton som visade att han skulle kunna bryta en tysk operatant vilken dag som helst.

Jag har förresten en ny favoritfilm. "V for Vendetta" får vackert hoppa ner till en futtig andraplats för "Fight Club" knäcker allt motstånd, bokstavligt talat. Genialiskt manus, millimeterplanerad scenografi, perfekta skådespelare, övervåld och dold humor bygger vad jag vill gå så långt som att kalla världens bästa film. Det spelar liksom ingen roll att Peter Jackson fick mig att fälla en tår i och med 2 hobbitar och typ 14235238502385 orcher, det spelar inte heller någon roll att den maskerade V befriar ett framtida London med inget annat än en gnutta tålamod samt världens skönaste dialog, "Fight Club" är något mer.

Jag skulle så gärna vilja förklara för er just vad som gör Fight Club så bra. Men det vore lönlöst, se den istället. Såvida du inte blir äcklad av brutalt övervåld förstås, för det innehåller "Fight Club" så att det räcker och blir över. Men det är just där det geniala ligger. Det finns en mening bakom alla brutna käkben och blåtiror som huvudkaraktären åstadkommer, till skillnad från merparten filmer som försöker med samma sak, men misslyckas.      

Imorn (läs: idag) - skola.

Nu - Sängen.

 

Mjuicy

7 oktober 2007 16:29

Underbar film, dina åsikter om Fight Club delas :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Bibblan

Fokuserad och taggad inför spelning på Solliden Rock klockan 19:40. Haft en krypande känsla om att snart är det dags sen igår eftermiddag.   Brukar inte vara nervös såhär långt innan. Blir nog speciellt idag.Ska bli askul. Kom förbi vetja. ...

Filip och Fredrik har etablerat sig något så sinnessjukt inom svensk media de senaste 9 åren, och det är väl inte så konstigt egentligen. De har skruvat hela det blyga svenska konceptet och bjudit på sig själva mer än något annat programledarpar tidi...

John Butler, Brian Caroll och John Petrucci är alla fantastiska akustiska gitarrister som jag inspirerats mycket av. En annan musiker som verkligen rycker i min intressenerv är Andy Mckee.    Gör dig själv en tjänst och spana in hans låt Rylynn (som ...

Min undersökning har gett resultat! Skakande 34.9 % tycker att 1973 är Sveriges bästa namn. Sören hamnade på andra plats med 20.9 % av rösterna.   Further proving my theory att svenskar super för mycket på semestern. 1973 är inget namn! Det är ett å...