Vi har ett speciellt förhållande, jag och Red Hot Chili Peppers. Jag ger de min osynliga kärlek och i gengäld får jag låtar, i hundratal.

Jag har noga lyssnat på kiedes texter, Flea's basgångar, Frusciante's, Slovak's, Navarro's och Martinez gitarriff, Smiths's och Iron's trumkomp, allt har jag tagit in. Jag skulle inte ha varit den personen jag är idag utan dessa individers musik och stil. Mammas gamla gitarr hade fortfarande stått orörd, oälskad och framförallt ostämd om det inte hade varit för dessa personer, och de vet inte ens om det.

Jag träffade Chili Peppers en gång. Mötesplats: Globen. De noterade inte ens att jag var där. Att jag noterade, absorberade bandets minsta rörelse och ton. När en låt var över och en annan skulle ta vid hörde jag direkt på första tonen vilken låt som skulle förtrolla mig härnäst. Det är ett av mina mäktigaste musikminnen.

Stolt har jag burit deras märke, villigt har jag fört vidare deras budskap, regelbundet spelar och lyssnar jag på deras musik. Tillbaks får jag låtar. Ärliga låtar, fria från lögner. Aldrig trodde jag att vårat förhållande skulle bli så komplicerat, men det blev det.

Jag har frusit utanför Globen i timmar för att få se de, trollkarlarna som kan hela alla sår på bara ett ögonblick. John lärde mig spela gitarr, Flea lärde mig spela bas och Anthony lärde mig sjunga. Tillsammans lärde de mig uppskatta livet, musiken och känslorna som musiken medför. Chili Peppers är högst delaktiga i processen som format mig till den människa jag är idag.

Jag tackar er, tillber er och älskar er. Ni vet inte att jag existerar.   

Jag sitter på mammas och pappas balkong. Det är förstås inte deras balkong utan nr 5's balkong. En balkong som befinner sig någonstans i Grekland, ett par mil utanför Aten.

Det är lite som terapi för mig, det här. Att åka bort från er, från Sverige, från höstens bitande vindar som jag lärt mig att älska. Jag saknar er. Joakim, John, Josef, Martin, Viktoria, Rickard, Didrik, Sofia, Marley, Scoobey (the list goes on...) och alla ni andra som jag är van att träffa dagligen, prata med, spela musik med, och i största allmänhet glädjas med. På olika sätt saknar jag er alla, och jag kan inte låta bli att undra, är det ömsesidigt?

Självklart inser jag att ni inte går runt och tänker på mig just nu, men handen på hjärtat, jag tänker inte heller på er oavbrutet. Men jag kan inte låta bli att undra, ägnar ni, mitt hem, en tanke åt en lockhårig pojke i Grekland, åtminstone någon gång ibland?

Låt inte den äckligt diviga rubriken lura dig. Jag är hemkommen från en veckas semester i Grekland. Varken mer eller mindre. Jag är inte en ny, förbättrad människa, men det känns ändå som om det har varit en nödvändig paus för att få tillbaks den där härliga känslan av kreativitet igen.

Det ska erkännas att jag faktiskt inte har tagit någon egentlig paus i skrivandet alls... 11 handskrivna kapitel som motsvarar ett halvt standardhäfte har jag lyckats få ner, och det vore totalt slöseri att inte lägga upp dessa i bloggen. Jag får alltså skriva av mina anteckningar till bloggen, och det känns mest logiskt att börja med kapitel 1. Om du inte misstycker (nä, sucker, jag gör't ändå!) kommer jag att, kapitel för kapitel, lägga upp mina små skrifter från Grekland i bloggen.

Kapitlena kommer inte att skilja sig så väldigt från mina tidigare inlägg i bloggen, men det var egentligen inte meningen att de skulle läggas upp i bloggen så räkna med lite personligare texter. Intressant för vissa kanske. Vad vet jag.

Ses i kapitel 1.