En busschaufför påminde mig idag om att jag måste byta ut månadskortet som man klistrar på busskortet tills imorn. "Jag ska byta så fort jag kommer hem" ljög jag och klev på bussen samtidigt som jag funderade på varför alla busschaufförer är kroniskt aggressiva mot alla under 65.

Även november ska dö. Om bara några få timmar, inte ens ett dygn, är det december, och alla som hatar november ska mysa av innerlig glädje. För ingen gillar november. En liten skitmånad där absolut inget händer, förutom att kylan kommer krypande. Svenskarna vet innerst inne att nu kommer den halvan av året som är fullkomligt utan barmhärtighet. Sommaren är utslagen, vintern vinner på knock out och det kollektiva varm-choklad-drickandet är ett faktum. 

Men nu är det ju över. November är över, slut, borta, död, begraven och bortglömd. Månaden som alla hatar är död, och vi firar med julbelysning, pynt och glädje runt plastgranen. Barnen får paket som en påminnelse för vilken tråkig väntan november är. Grisen väntar ängsligt genom hela jävla november för den vet... Den vet att snart ska den bli slaktad och tillagad med grov senap för att tillfredsställa de stackars novemberhatande svenskarna.

I hela huset lyser det av juldekorationer, som mor har längtat efter att få sätta upp de. I Oskars rum lyser endast en stark och klart grön lavalampa, precis som den har gjort hela året. Den påminner honom om att julen är ett jippo, att november inte är sämre än någon annan månad, för alltihop är bara ett enda jippo. Ett jippo som jag gärna spelar med i, för jag gillar prinskorv och paket.