Har du stått på scen någon gång? Då menar jag inte om du stod med lågstadieklassen någon gång och agerade en av de tre vise männen i en lam pjäs. Det jag undrar är: Har du någon gång haft allas förväntningar och blickar på dig? Jag är musiker. Sjunger och spelar gitarr/bas på scen i stort sett varje helg.

 Den där känslan när man just går in på scenen är helt sjuklig. Det är som om man har blivit slagen i huvudet med en rejält tilltagen spade och varken ser eller hör klart. Man uppfattar inte vilka som befinner sig i publiken, om de är exalterade eller uttråkade eller hur många de är.

När jag väl börjar spela tillsammans med mitt band kan jag bara hoppas att jag lyckas se varenda människa där inne. Att jag kan nå ut och visa att jag bryr mig om varenda en av de. För det gör jag verkligen, och jag är för evigt skyldig de min djupa kärlek för att de tagit sig tiden att komma och lyssna.

Vad är jag utan min publik? Vad är publiken utan mig?

Jag kommer inte alls ihåg dagens två spelningar. Jag kommer ihåg att jag gick upp på scenen, fick applåder och gick av. Allt däremellan är ett dis av ovisshet. Åtminstone för mig. Så har det alltid varit, och nervositeten kommer aldrig att försvinna. Aldrig någonsin. 

Jag kommer ihåg en liten sak från dagens spelning. Jag och gossarna spelade våran absolut sista låt, tackade för oss, stängde av utrustningen och gick ut. Men publiken, den underbara publiken, de slutade inte klappa.

Backstage 

- "Vad fan? Vi har ju inget extranummer?"

- "De kanske inte vill höra någon till låt ändå?"

- "Jag går ut och kollar."

Och när jag kom ut på scenen blev jag alldeles... Jag vet inte vad.

- "Vad vill ni?" frågade jag publiken som gav ifrån sig en liten skrattsalva och visade på något kollektivt vis att de ville höra en låt till.

- "Ehm... Vi har inte riktigt... Tja... Tränat in en till låt för den här spelningen men... Jag antar att vi kan plocka ihop något."

Sådan är scenen. En plats där det inte spelar någon roll hur mycket man har repat. Allt handlar om att kunna improvisera samt kommunicera med sin publik.

Jag vet att vissa av er ska på min spelning den 24/11, alltså nu på lördag. Det ska bli underbart att se er. Eller känna er eller vad man nu ska kalla tillståndet då man faktiskt inte ser publiken utan bara känner den tryckande nävaron. Som en värmande sol där man sitter på sin lilla pall. Än mer underbart blir det när man känner sig som solen som värmer allt runtomkring. När man riktigt förstår att publiken tycker om att vara här.

Prova att stå på scen någon gång om du får tillfälle, det är en unik känsla som inte bör missas av någon.

Jag har aldrig druckit en droppe alkohol, någonsin. Aldrig heller har jag rökt ett bloss av en cigarett. En snusdosa har aldrig kommit i närheten av min överläpp.

 Är det för att jag har varit rädd för mina föräldrar? Nej, jag gör mina egna värderingar, jag respekterar deras val och de respekterar mina.

Är det för att jag är rädd? Inte det heller, men visst skrämmer det mig hur alkoholen är skyldig till så många brustna familjer.

Svaret på den oställda frågan är enkel, varför skulle jag få för mig att smutsa ner mitt inre och stötta de företag som är skyldiga till så många människors död?

Jag har svårt att förstå framförallt de ungdomar som alltid ska ut och festa på helgerna. Är ert liv verkligen så tråkigt? Men det handlar förstås inte om det, det handlar om osäkerhet. Det är som askungens fula systrar. Glasskon passar inte, ni blir aldrig de vackra människor ni vill vara. Ni stympar era tår och hyvlar era hälar. STYMPA STYMPA! HYVLA HYVLA!

Till sist får foten plats i glasskon, och ni accepteras. Men foten är inte vacker längre. Den är bara en blodig köttstump, nedhyvlad för att bli accepterad hos prinsen. Omgjord, falsk, och vad ont man ska ha. Varje dag ska man lida för att man har hyvlat, och varje dag ska man önska att man fick sina tår tillbaka, att man fick sin balans tillbaka, att man fick sin förmåga att gå tillbaka.

För sådan är glasskon. Antingen passar man eller så gör man inte det. Passar man inte så har man två val, antingen kan man hyvla ner sina hälar och stympa sina tår, eller så kan man vara någon helt annan. Bära sina äkta kläder, visa sitt riktiga ansikte. Vara sig själv. 

Jag frågar mig själv. Vem trivs egentligen med att agera skorsten och bolma rök i 25 minusgrader? Vem trivs med att kalva upp all den alkohol som druckits under kvällen? Som en varm kran som plötsligt går på kallvatten ska alkoholen ut, kroppen säger nej, du säger jo. Sen dricker du lite till.

För sådan är glasskon. Den rangordnar, sätter betyg på dig. "Tripp, trapp, trull" säger den och placerar dig någonstans på skalan över hur ball man är. Kanske är du Tripp? Kanske är du Trull? Kanske är du bäst på allt? Kanske är du sämst? Glasskon visar ingen nåd.

HYVLA DÅ DIN JÄVEL! HYVLA FÖR HELVETE! 

Och som du ska hyvla. Och som du ska gråta. 

STYMPA! STYMPA FÖR FAN!

Och du stympar lydigt. Men i hemlighet vill du bara släppa kniven och gå hem.

Woodpig släppte inte kniven. Han plockade inte ens upp den.

Jag har gjort mitt val. Nu är det din tur.

/Wood