Nu sitter jag i klistret. Rejält. Slutar halv 5 imorgon. Ska då ta bussen från Hammarö in till stan, något som tar ca 20 minuter. Klockan 5 börjar min genrepetition (alltså sista repet någonsin) innan jag ska på turné med funkbandet i den kommunala musikskolan där jag är bassist. Repet håller på i ca en timme, alltså till klockan 6.

Klockan kvart i 6 MÅSTE jag befinna mig i idrottshallen Gjutaren som befinner sig på andra sidan stan för att dömma en handbollsmatch där jag var absolut sista man som kunde dömma, reserver är alltså att glömma. Hur i hela Märtas faster är det meningen att jag ska klara av detta? Utan en matbit i magen! Nog för att jag är lockhårig men det här går ju inte för sig... Jag får helt enkelt... Springa. Men där har vi ett till orosmoment. Jag är sjuk i hela halsen. Precis som för en och två och tre månader sen.

Jag börjar bli trött på den här eviga hetsen. Faktiskt. Någon måtta får det för böfveln vara.

Jag beslöt mig för att skita i Kapitel 3. Det är helt enkelt för privat. Jag väljer faktiskt att skita i alla Kapitel, de tillhör det förflutna. Jag skulle knappast vidga min kreativitet genom att sitta och skriva av något jag skrev för 2 veckor sen. Låt mig nu gå in på vad dagens titel handlar om.

Jag är spelrecensent. Jag älskar spel och har sedan barnsben noga följt varenda tänkbart steg i spelutveckling och konsolförsäljning. Så vad är min uppgift då? Att spela spel, helst klara de, och sedan skriva om de. Låter det inte fullkomligt underbart? I vissa fall är det riktigt, riktigt hemskt. Som när man bara har ett par dagars deadline och måste hinna spela igenom ett skräckspel vilket man får använda kvällarna till för att hinna. Eller när man måste spela ett urkasst spel och sedan utförligt beskriva vad som är dåligt, vad det kunde ha vart bättre på och varför det får ett så pass lågt betyg när man mycket hellre hade klottrat ner att spelet stinker frän urin lång väg för att sedan glömma det för all överskådlig framtid.

Men för det allra mesta är jobbet som spelrecensent riktigt härligt. Som idag, söndag, till exempel. Jag har ägnat större delen av dagen åt att spela spelet "Within a deep forest". Ett plattformsspel i 2D som faktiskt är svenskutvecklat av samma kille (Nifflas) som gav oss spelen "Knytt" och "Knytt Stories". Faktum är att alla tre spelen är fullkomligt gratis att ladda ner. Japp, lagligt också. Och efter att nu ha spelat alla tre spelen kan jag bara konstatera att Nifflas är kung, för evigt. För att släppa såna här spel alldeles gratis är som att skänka folket bröd och vatten för dagen.

Jag kan direkt skvallra om att alla tre spelen kommer att få höga betyg. Exakt hur höga får ni se när recensionerna kommer upp på Gamesquare.se, en sida som inte alls är färdig än men under starkt arbete av bland andra mig.

När vi ändå talar om spel så kan jag säga att jag längtar efter fredagen den 16/11. Då släpps nämligen Super Mario Galaxy till Wii. Och som jag har längtat. Jag vet vad ni tänker: "är inte Mario för... Ehm... Barn?" Men jag kan lova och försäkra. Man blir aldrig för gammal för Marios underbart lättsamma och kreativa plattformshoppande. Aldrig någonsin. Och när man som jag är uppväxt med den överviktiga rörmokaren i röd mössa är det omöjligt att inte smygtafsa på allt som påminner det minsta om Mario. Jag ser det framför mig, hur jag på fredag kommer att springa in i spelbutiken som ett litet barn och bröla: "den!" samtidigt som jag pekar på spelet så vildsint att jag potentiellt kan sticka ut ögat på expediten. På fredag kväll finns risk för lite första intryck här i bloggen.

Knytt, Knytt Stories och Within a deep forest finns alla att ladda ned fullkomligt gratis på http://nifflas.ni2.se/. Superbt!