Den 19 augusti 2007 blev Oskar dumpad av sin flickvän. Mindre än en månad senare skulle de fira årsdag tillsammans. De skulle gå ut och äta skitdyr restaurangmat på stans finaste restaurang för att fira att de älskade varandra, och allt skulle vara så vackert och så perfekt.

Likt förbannat satt han där och kunde varken gråta eller skrika. Gråten och skriken hade hon tagit ifrån honom och ingenting hade han kvar. Hon var allt han hade, allt han någonsin skulle ha, och han förlorade henne. På det viset var allt var som det alltid hade varit, men inget var som förut.

Hennes familj, hennes släktingar, alla hennes kompisar... De som blivit hans familj, hans släkt och hans kompisar togs ifrån honom den dagen, den 19 augusti, och han kommer ihåg känslan. Det var som om någon hade slagit hål på hans glas, och allt han ägde rann ut. För att inte tala om hur hon helt plötsligt hade slutat bry sig om hur han mådde.

Bubblan hade spruckit och världen var så mycket hårdare än han mindes den...     

Oskar blev ett deprimerat vrak utan syfte och mål i livet. Allt han hade hade tagits ifrån honom, och att börja om från början någon helt annanstans fanns inte på världskartan. Därför skulle han nu gärna vilja dela några ord med världen, och dig. Framförallt dig.

Den tavla du en gång hade finns inte längre. Den har brunnit upp, och världen kommer aldrig mer att bli sig lik. Du hatar allt och alla du, och inte är du sen att påpeka det. Är det ditt fel? Är det hennes fel? Är det naturens gång eller guds vilja som sett till att det blev såhär? Du tittar ner i marken, på ruinerna av det som en gång var ditt paradis, din egna tavla, målad i lyckans färger.

Jag vill att du ska titta upp. Ser du? Precis framför dig står en alldeles vit och blank duk, och bredvid den alla möjliga och omöjliga färger. Du målar. Du bestämmer vilken färg som ska vara vart, och hur din egen tavla, din egen värld, ska se ut. Ta tag i dig själv, smiska dig trefaldt och gå ut i världen och se alla glada människor.

Evig lycka kanske inte finns. Kanske måste vi ibland vara ledsna för att uppskatta det vi har. Men en sak vet jag säkert:

Det finns fan ingen evig sorg heller.