Rubriken talar om Knytt, gratisspelet som jag tipsade om häromdagen. Jag har nu klarat det ännu en gång och det är som själavård. Att lämna vardagsstressen, släcka ner rummet, stänga dörren och dra på sig ett par rejäla hörlurar för att spendera kvällen med Knytt, det är livskvalité, på högsta möjliga nivå.

I Knytt dödar man ingen, och det är sällan man dör själv. Det finns vissa varelser men de skadar inte det lilla knyttet. Faktum är att de aldrig interagerar med spelet, de bara finns där, bor där, lever där. Jag tror inte att skaparen (Nifflas) själv förstod vad det här skulle innebära för spelupplevelsen. Det finns så många spel där exakt allt går att döda, men i Knytt är det lugn, frid och ro som regerar, och jag älskar det. Min personliga favoritsekvens i hela spelet är en väldigt verklighetstrogen sådan. Känslorna som bjuds är väldigt lika de jag själv fick när jag besteg ett berg för något år sen.

Det lilla knyttet går genom skogen när han plötsligt kommer till foten av ett berg. Berget blir allt naknare på träd i takt med att Knytt stiger högre och högre upp. Snart syns varken varelser eller träd till, bara stenar. När det lilla knyttet klättrar högre och högre blir det plötsligt väldigt tyst. All musik tystnar och endast de rappa fotstegen av det lilla knyttet hörs.

När det lilla knyttet kommer över krönet börjar det blåsa väldigt. Knytt förstår att nästan är på toppen av berget och springer ivrigt vidare. Plötsligt blir det varmt åt Knyttet. En maffig öppning i berget avslöjar att berget i själva verket är en stillsam vulkan. Till sin häpnad får Knytt syn på en gammal gubbe som grillar korv över lavan samtidigt som han sitter på en stol precis vid kanten. Knytt pratar inte med gubben. Gubben pratar inte med Knytt. De bara är där uppe, och delar detta ögonblick tillsammans, sen klättrar knytt ner igen.

Och jag som spelare, jag glömmer tid, rum, läxor, tvång, pissnödighet, hunger, krig, död, sorg, lycka och liv. Jag bara finns där. Jag är det lilla överpositiva Knyttet, och jag älskar det.

Gör det du med.

Knytt är inte bara världens bästa gratisspel, det är själavård i spelformat. Kultur kan vara kul.

Det finns saker som jag aldrig kommer att förstå. Varför är tjejer så mycket snyggare än killar? Varför ska man förbjuda abort? Varför har torkade russin ett eget namn och varför kom Hitler till makten?

Men det finns en sak som slår allt detta med hästlängder. Jag talar om Astrid Lindgrens enorma framgång som författare. Hur kan man bli så oerhört framgångsrik när man skriver saker som: "Tommy och Annika lekte och hade roligt i trädgården"?

Visst, kvinnan var en mycket god sådan som alltid ville barns bästa, men jag tror faktiskt att det handlar om moral snarare än vilja i fallet att tycka om henne. Du har helt enkelt blivit tvingad att älska Astrid.

Det ska erkännas att Astrid var en mycket kreativ tant som kom på uttryck som "pilutta dig" eller "Tjillevippen" men numera finns det droger för sånt, och det behövs för övrigt inte alltför mycket fantasi för att komma på ett låtsasord. "Krummelidutthäpp", ser ni! Jag gjorde just ett ord! Det är ju helt fantastiskt!(?)

Fundera lite själv, är Astrid verkligen värd all uppmärksamhet eller är det bara något som av gammal moral och vana har vuxit till ett fenomen som vi inte vill förlora? Jag är helt övertygad om att svaret är det senare. Det handlar inte om att Astrid är dålig utan snarare om att andra författare av barnböcker har varit lika bra eller faktiskt ännu bättre.  

Böckerna är för barn, jag vet. Men det finns oerhört många böcker som är minst lika bra som Astrids. Vem vet vad Sven Nordqvist har skrivit? Pettson och Findus, såklart. Svensk historias skönaste radarpar som håller minst lika hög klass som Astrids karaktärer. Men varför hyllas inte Sven? Jag förstår inte, kommer aldrig att förstå.

Ta nu inte den här bloggen som ett attentat mot det svenska kulturarvet. Ta det som en nypa frisk luft i det lilla facket av hjärnan där Astrid alltid hyllats som en levande (nu död) gud.

Tack för att jag får  lägga mina åsikter på bordet utan att bli kränkt vare sig i kommentarsrutan eller i verkliga livet.

/Wood

Mitt liv är en röra. En stor jävla ostädad röra. Lite som bagdad efter en rejäl bombning. Jag gillar inte alls hur stressigt jag har det nu. Det var ok i början men man ledsnar med tiden. Att alltid veta exakt hur dagen kommer att se ut och att komma hem klockan 10 på kvällen varje dag är tröttsamt på en nivå som kan mäta sig med att äta större delen av ett fönster.

Idag missade jag sista bussen från Skåre till busstationen, en sträcka som mäter ungefär 11 km. Efter att ha åkt den vanliga sketna stadsbussen var jag försenad med ungefär 40 minuter till första lektionen, och då hade jag inte ens hunnit halvvägs till skolan. En och en halv timme hade jag lyckats ta mig till Hammarö lagom till lunch och här är jag nu, i skolan. Klockan 16.00 ska jag ha baslektion och efter det ska jag repa med bandet inför spelningarna på lördag. Kommer väl hem i lagom tid till jul. Typ.

Dags att börja jobba nu känns det som. Hade bra så hörs vi. Eller njae, du hör mig. Jag får ju aldrig veta vem du är.