Har du stått på scen någon gång? Då menar jag inte om du stod med lågstadieklassen någon gång och agerade en av de tre vise männen i en lam pjäs. Det jag undrar är: Har du någon gång haft allas förväntningar och blickar på dig? Jag är musiker. Sjunger och spelar gitarr/bas på scen i stort sett varje helg.

 Den där känslan när man just går in på scenen är helt sjuklig. Det är som om man har blivit slagen i huvudet med en rejält tilltagen spade och varken ser eller hör klart. Man uppfattar inte vilka som befinner sig i publiken, om de är exalterade eller uttråkade eller hur många de är.

När jag väl börjar spela tillsammans med mitt band kan jag bara hoppas att jag lyckas se varenda människa där inne. Att jag kan nå ut och visa att jag bryr mig om varenda en av de. För det gör jag verkligen, och jag är för evigt skyldig de min djupa kärlek för att de tagit sig tiden att komma och lyssna.

Vad är jag utan min publik? Vad är publiken utan mig?

Jag kommer inte alls ihåg dagens två spelningar. Jag kommer ihåg att jag gick upp på scenen, fick applåder och gick av. Allt däremellan är ett dis av ovisshet. Åtminstone för mig. Så har det alltid varit, och nervositeten kommer aldrig att försvinna. Aldrig någonsin. 

Jag kommer ihåg en liten sak från dagens spelning. Jag och gossarna spelade våran absolut sista låt, tackade för oss, stängde av utrustningen och gick ut. Men publiken, den underbara publiken, de slutade inte klappa.

Backstage 

- "Vad fan? Vi har ju inget extranummer?"

- "De kanske inte vill höra någon till låt ändå?"

- "Jag går ut och kollar."

Och när jag kom ut på scenen blev jag alldeles... Jag vet inte vad.

- "Vad vill ni?" frågade jag publiken som gav ifrån sig en liten skrattsalva och visade på något kollektivt vis att de ville höra en låt till.

- "Ehm... Vi har inte riktigt... Tja... Tränat in en till låt för den här spelningen men... Jag antar att vi kan plocka ihop något."

Sådan är scenen. En plats där det inte spelar någon roll hur mycket man har repat. Allt handlar om att kunna improvisera samt kommunicera med sin publik.

Jag vet att vissa av er ska på min spelning den 24/11, alltså nu på lördag. Det ska bli underbart att se er. Eller känna er eller vad man nu ska kalla tillståndet då man faktiskt inte ser publiken utan bara känner den tryckande nävaron. Som en värmande sol där man sitter på sin lilla pall. Än mer underbart blir det när man känner sig som solen som värmer allt runtomkring. När man riktigt förstår att publiken tycker om att vara här.

Prova att stå på scen någon gång om du får tillfälle, det är en unik känsla som inte bör missas av någon.

 

plopp

18 november 2007 11:32

UNDERBART :d

 

2t

18 november 2007 11:58

Kan säga att jag är en mycket stolt rostbrunmanager :'D

http://vintervila.bilddagboken.se

 

Josef "den stabile" Ljungström

20 november 2007 21:37

PÅ lördag!
Då skall vi män stå scen.
På lördag.
Då skall vi äga.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Bibblan

Fokuserad och taggad inför spelning på Solliden Rock klockan 19:40. Haft en krypande känsla om att snart är det dags sen igår eftermiddag.   Brukar inte vara nervös såhär långt innan. Blir nog speciellt idag.Ska bli askul. Kom förbi vetja. ...

Filip och Fredrik har etablerat sig något så sinnessjukt inom svensk media de senaste 9 åren, och det är väl inte så konstigt egentligen. De har skruvat hela det blyga svenska konceptet och bjudit på sig själva mer än något annat programledarpar tidi...

John Butler, Brian Caroll och John Petrucci är alla fantastiska akustiska gitarrister som jag inspirerats mycket av. En annan musiker som verkligen rycker i min intressenerv är Andy Mckee.    Gör dig själv en tjänst och spana in hans låt Rylynn (som ...

Min undersökning har gett resultat! Skakande 34.9 % tycker att 1973 är Sveriges bästa namn. Sören hamnade på andra plats med 20.9 % av rösterna.   Further proving my theory att svenskar super för mycket på semestern. 1973 är inget namn! Det är ett å...