Någon där ute i världen läser det här just nu... Just du är ju det levande beviset på detta, eller hur? Någon läser vad jag har skrivit, och bara du i hela världen vet vem denna någon är. Kanske är du den enda som läser detta just nu, kanske sitter du och funderar på om det finns fler som sitter framför sina skärmar, i sina kontorsstolar, i sin ensamhet i sina rum och läser vad jag har skrivit i min blogg.

Slående va? Hur en text kan kännas levande och tryckande, fast det bara är grön text på svart bakgrund. Känns det som att jag pratar inne i ditt huvud? Känns det som om jag är så nära dig att jag skulle kunna smyga fram bakom dig och röra dig ömt vid nacken?

Nu vände du dig om för att försäkra dig om att ingen är bakom dig, och om du inte gjorde det så gör du det precis nu. Låt oss gå vidare.

Känns texten avlägsen, död och ointressant? Har du svårt att föreställa dig min mörka, nästan tyranniska rösten i ditt inre? Eller är det kanske en öm kvinnoröst som talar inom dig?  

Blogginlägget slutar här. Du kan nu logga in på Bilddagboken.se för att se om du har fått några bildkommentarer. Eller så kanske du bjuder din fru på en fika på stan. Ring en vän? Borsta tänderna och gå och lägg dig? Ät frukost och gå upp.

Magin är i dina händer.

Blogginlägget är slut.

Det smartaste jag tänkt i hela mitt liv slog mig förut vid frukostbordet, och jag känner att jag bara måste dela med mig av det här till er. Det är egentligen bara en liten mening som kan tas som ett skämt, som något dumt och konstigt eller (vilket jag föredrar) hela vårat mellangenerationsliv sammanfattat i en liten simpel fras. Med den här frasen ser du mot det som varit, mot det som är nuet och mot framtiden:

Jag undrar när det går att ladda ned mjölk från internet.   

Undrar hur det känns att vara frisk...

Ibland tar man för sig en riktig utmaning, och beslutar sig för att till varje pris fullfölja den. Det kan vara att sluta snusa, att städa hela huset, att bygga en uteservering, you get the point.

I mitt fall var utmaningen att få 120 stjärnor på toppspelet Super Mario Galaxy. En något nördig utmaning kan tyckas, men arbetar man som spelrecensent så gör man... Idag, efter ungefär 35 spelade timmar, har jag äntligen klarat det. Med 120 stjärnor glittrandes i statsen kan man inte annat än känna sig förjäkla duktig. 100 % av spelet avklarat liksom, I've done it! Men... Ja, det finns ett enormt och fullkomligt världsomfattande "men".

*Spoilervarning för de som inte vill få reda på slutet av SMG* 

Inte fan har jag klarat spelet! Den lilla överraskningen på slutet visar sig vara att man får en annan karaktär att spela igenom spelet med IGEN för att få den lilla överraskningen på slutet av den karaktärens sparfil.

Jag förstår ingenting... Är inte Nintendo kända för att vara schyssta snubbar? Det här är som att först låta någon klara ett 35 timmar långt spel och i slutet får han bara se en stor svart skärm med texten: "You think you've completed the whole game? Well fuck you! Complete it again, and MAYBE something fun will happen next time, fuckface."

Jag tänker inte klara spelet igen, så är det bara. Jag har länge sett fram emot att klara det här så att jag i lugn och ro kan klara ut Zelda: Twilight Princess en andra gång, och det är precis vad jag tänker göra.

Vaknade upp idag av att jag inte kunde få upp mina ögon. Jag fick panik och drog upp det högra ögonlocket som det hängde gula klumpar och strängar med äckelpäckel från. Det vänstra fick förbli stängt tills det var dags för dusch nyligen.

Så nu sitter jag här med två fullkomligt kassa tantögon, och kan egentligen inte göra någonting. Är inte ens sugen på att skriva just nu, och imorn är det deadline för nästa FRIDA-krönika.

Krya på mig.

/Wood

Kommer du ihåg bilden i min förra blogg? Om inte så spana in den nu. Gjort det? Bra.

Glöm det där. Det där är en liten och nätt söndagspromenad i parken med farmors farmor jämfört med hur det ser ut just nu. Ögat är rött. Helrött, och man skulle aldrig kunna gissa att originalfärgen faktiskt är vit. Härligt nog pryds även min ögonhinna av ett gult lager äckelpäckel som lika gärna skulle kunna vara finfördelad kompost varsamt tillagad med stark och hemsk senap. 

Just nu har jag fuktat ögat, och jag ser hyffsat på båda ögonen, men för en liten stund sedan var det som en cirkel i mitten av allt jag tittar på. En hemsk cirkel fylld av oskarpa kontraster och färger från det som annars skulle ha kunnat vara en fin dataskärm eller varför inte ett par högtalare.

Det finns alltid den här oron, tänk om jag blir blind? Tänk om jag vaknar imorn med en enda stor förruttnad, gröngul klump flugskit i ögonhålan? Vad fan gör man då? Sannolikheten känns inte helt långt borta.

Ehm... Hjälp sökes, någon?    

Vaknade upp imorse med smärtor och ivrigt svidande i vänster öga. I badrumsspegeln fick jag mig en smärre chock när hela ögat är igentäppt och blodsprängt. När jag tänker närmare på det kan jag inte komma på någon vettig anledning alls till varför mitt öga helt plötsligt bestämmer sig att låtsas som om det blivit träffat av en dartpil eller liknande vass projektil.

Besökte doktor under dagen där jag plåstrades om med kompress över hela ögat. Detta fick mig att likna något slags krigsoffer (alt: vietnam-veteran) så jag valde att slänga kompressen i första bästa papperskorg och lida med smärtan istället. Just nu ångrar jag mig, för det hade varit skönt med lite avslappning för det svidande ögat, men att ta socialt självmord på så många olika sätt samtidigt är helt enkelt inte värt lite smärtlindring. 

Såhär såg det ut vid 19-tiden ikväll. Ett öga för en riktig rysk krigskarl. Synd att jag inte är någon sådan. Notera att ögat är väldigt "ihoptryckt" och att den lustigaste delen av ögat, nämligen underdelen inte syns. Synd, för den är röd den. Riktigt, riktigt röd. Som Rysslands flagga ungefär. Mycket Ryssland idag.  

Jag jobbar som många av er vet som krönikör på tjejtidningen FRIDA som finns att köpa i varje tidningsstånd i hela Svea Rike. Jag får hem tidningen precis som vilken prenumerant som helst för att avgöra om resultatet är bra eller inte, och det brukar sluta med att den blir toalettläsning. Något som jag seriöst borde överväga att sluta med. Jag har nämligen just lärt mig vilka mascaror som ger ett anonymt resultat.

Jag vet, det kom som en chock för mig med.