Är just hemkommen från replokalen där jag upplevt den kanske konstigaste "träningen" sedan högstadiemagin med gamle gode Fridén (före-detta klasskamrat med sjuka skills på pianot). Är i extas just nu, och det känns som att jag aldrig någonsin kommer att glömma det här repet, men låt oss backa några timmar.

Repet började ganska segt. Gamla trötta låtar mig och Josef emellan och ingen egentlig energi i vårt spelande. Helt plötsligt anlände Martin, och jag och Josef kände oss tillräckligt flummiga för att skoja till det lite.

Jag tar upp Josefs akustiska bas och börjar spela en vild och energisk hemmagjord basgång, Josef plockar inget instrument alls utan börjar istället improvisera någon sorts klockren sång. Helt plötsligt har Martin släppt gitarren och hunnit sätta sig vid trumsetet precis i tid för en grym refräng. Josef är ett inferno av energi, mina fingrar löper som eld över strängarna, jag missar inte en enda ton. Martin slår hårt på trummorna, hårt och funkigt.

Det går inte att beskriva den här känslan med annat än ett ord: fjärde dimensionen.

Fjärde dimensionen är det tillstånd man befinner sig i när man glömmer allt annat i hela världen. Skit samma om morsan dog igår, skit samma om man blivit utsläng från skolan, flickvännen gjort slut och hunden blivit påkörd. Fjärde dimensionen är en nyttig drog. En fullkomligt livsviktig drog för mig.  

Inte nog med att jag fick mig ett minne för livet. Vi har nu äntligen en riktigt, riktigt funkig egen(!) låt att spela på konserter.

Grymt jobbat boys, grymt!

Har en polare som ska skaffa en liten kattunge sedan hans gamla trotjänarmisse gick bort för några veckor sedan. Ut med det gamla och in med det nya är den väldigt okristliga definitionen av ämbetet i fråga, så vi väljer helt enkelt att skippa alla metaforer och gratulerar istället familjen Ljungström som ska få en ny familjemedlem.

Ordkännare som jag är kan jag såklart inte hålla näsan ur blötan utan väljer genast att ge mig in i kampen om vad kattfan (alternativt kissemissen) ska heta.

Mina förslag hitills är följande:

* Strumpful

* Breakdance

* Hip-Hopper

* Tjocksmock

* Döden

* Ölkorv

* Julkorv

* Pitepalt

* Parasit

* Stark senap

* Fruitfreak

* Sömnig

* Skrevet

* Fotsvamp

* Johan

* Hunden

* Julost

* Skjut mig

* Söt

* Red Hot Chili Peppers

Gillar du något av dessa förslag extra mycket, eller vill du rent av komma med ett eget förslag? Gör din röst hörd i kommentarsrutan, för en liten katts skull!

Jag vet, jag blir själv grinig när jag äntligen kommer hem till datamyset för att läsa de bloggar jag regelbundet tittar in på bara för att märka att de lata jävlarna inte uppdaterat.

När man som jag har en blogg där i snitt 50 pers per dag kikar in regelbundet finns en viss underliggande press. Texterna måste komma ofta, och de måste vara kvalitativa. Det man ofta glömmer är att det faktiskt finns en människa bakom all text. En alldeles ensam människa med alldeles vanliga mänskliga behov.

Jag har haft lite att ta itu med såhär i säsongsstarten. Inte minst Gamesquare.se som faktiskt misslyckades med lanseringen den 1/1 och nu satsar på full lansering inom kort. En liten demovariant av hemsidan hittar du här - http://www.GameSquare.se. Förutom själva hemsidan har jag jobbat lite på en blogg som kommer att handla främst om hårdvarumedia och spel - http://Oskar.GameSquare.se. Spana gärna in och kolla om detta är något för er.

För övrigt har det varit en mycket intressant första dag i skolan. Jag har förmodligen aldrig varit så social som idag, och detta trots faktumet att jag bara fick mig en halvtimmes sömn i natt. Och när vi ändå är inne på intressanta dagar kan jag passa på att nämna hur intressant min gode vän Liljans dag varit.

Liljan har idag:

* Under smiskhot av mig frågat skolsystern om ett enormt antal kondomer. Han fick "bara" 10 stycken (vilket dock är väldigt mycket för att vara gratis).

* Under stryphot av mig gått fram (med mycket ängsliga steg) till en söt flicka i biblioteket och sträckt henne en lapp där det stod följande: "Du ser trevlig ut." Flickan blev förvånad, och sen kom ett litet smil på läpparna. Då var Liljan ungefär 500 meter bort redan. Jag har nog aldrig känt mig så himmelskt gudaond men ändå änglagod som då.

* Under icke-verbalt hot av mig lyssnat på diverse underbara planer för morgondagen. Eller vad sägs om att ropa "Jag vill ligga med Alice Baa!" i en fullsatt skolbuss på morgonen? Det är inte utan att man längtar lite tills imorgon.

Klockan 3 på natten till igår bestämde jag mig för att dygna, vara vaken hela natten och hela nästa dag för att komma i rätt dygnsrytm igen. Tyvärr kunde jag inte skriva längre än till ganska tidigt på kvällen igår. Föll ihop på sängen och somnade någon gång vid 21-22 och då hade jag knappast lust att sätta mig och skriva. Nåväl, nedan följer mitt fruktansvärda dygn. Enjoy, leave a comment.

3:14 – Jag är trött, bestämde mig nyss för att dygna för att komma in i normal dygnsrytm igen. Jag ska alltså hålla mig vaken ända till imorgon kväll för att för första gången på mycket länge somna i normal tid. Har lite småproblem med koncentrationen just nu men jag ska försöka fördriva tiden med TV-spel eller något.

3:27 – Gud vad tråkigt det här är.

4:21 – Det är någon slags känsla av frihet men även med en bitter bismak av tristess som drabbar mig nu när klockan närmar sig halv 5. Jag är för trött för att göra något (spela TV-spel, spela bas m.m) men jag måste ändå på något sätt fördriva tiden med något. Sitter och tittar på två timlånga dokumentärer om Red Hot Chili Peppers. Tröttheten kommer och går och i vissa stunder skulle jag kunna skära mig i armen för en kopp riktigt starkt, varmt kaffe men man vill verkligen inte väcka brorsans nattliga vrede genom att dra igång mikron såhär dags.

5:36 – Tog nyss en liten promenad upp till köket för att käka en skål med puffar. Nesquik, det var min flickvän som tipsade mig om dessa härliga, kaninbajsliknande puffar som har en tendens att knapra något förskräckligt. Det var en underlig känsla, att sitta där i köket klockan halv 6 och knapra så tyst man bara kan för att inte väcka någon i familjen, även om pappa förvisso brukar gå upp vid den här tiden. Fick för övrigt en idé till en grym spelartikel för GameSquare när jag käkade som jag tänkte jobba lite på nu.

7:00 – Orkade inte skriva någonting för GameSquare. Har istället riggat studion här nere och lirat slap and pop-bas med headphones i någon timme. Fy satan vilket skönt riff jag kom på, troligen det bästa jag någonsin skapat. Må jag nu för fan inte glömma bort det… Får kontakta bandet snarast så att vi kan göra något av det. Hur jag mår? Tja… Det känns som när man har varit sjuk i en vecka och är alldeles utmattad i hela kroppen. Trötthet och brist på allt vad energi heter skulle man väl kunna sortera in den här känslan i.

8:13 – Dagen har just börjat för min far som sitter och läser tidningen, måttligt förvånad över att hans nästfödde son är uppe vid den här tiden (ja, jag brukar vanligtvis gå upp vid 15-snåret). Min dag började för länge, länge sen. Igår eftermiddag närmare bestämt, och det känns verkligen. Att pappa är uppe är för övrigt en mycket viktig aspekt i mitt energiletande då jag nu har tillgång till kaffe. Sitter faktiskt och smuttar på en kopp nu. Gott. Har utnyttjat tiden till att plocka stjärnor i Super Mario, det ser ut att bli en bra dag. Sannerligen.

8:37 – Koffeinet från kaffekoppen sätter in, ordentligt. Jag känner mig pigg och glad och trött och ryckig. Har för övrigt just klurat ut hur man kan gå på varje bit utan att missa en enda i en 64-bitars (eller fler, minns inte) romb. Om man svänger åt höger i varje runda i det första varvet och efter fyra svängar tvärvänder 180 grader och sedan fortsätter svänga höger så klarar man det. Och ja, det tog en liten stund att klura ut det.  

10:00 – Sitter fortfarande och spelar Super Mario, det är verkligen skitkul samtidigt som min spatiala intelligens sätts på prov. För Mario är inte för barn längre, inte ens nära. Saken är den att jag har klarat huvudspelet vilket faktiskt var rätt enkelt, men att få alla stjärnor kräver en hel del slit, tur och intelligens. För det är svåra pussel som bjuds nu när jag närmar mig 120 stjärnor, det må jag säga. Rent generellt kan jag passa på att nämna att jag har huvudvärk och mår lite illa, bör kanske gå upp och käka lite frukost, borsta tänderna och sånt där vardagligt tjafs som man måste stå ut med som människa.

13:44 – Jag börjar bli blek i ansiktet. Jätteblek. Ögonen blänker svagt rött och runt ögonen ser det ut som om jag sminkat mig, på det fula, hemska sättet. Jag är ett vrak just nu. Ett illamående vrak som inte vet vart det ska ta vägen. 

19:33 – Ett ganska långt avbrott från förra uppdateringen. Detta för att jag varit nere på stan och bytt julklappar, fått julklappar och köpt julklappar (åt mig själv). Jag mår inte bra. Inte ens nästan. Det känns att det var länge sedan jag sov, och det skulle inte förvåna mig om jag med mitt kassa immunförsvar i kombination med obefintlig sömn dragit på mig ungefär 967 olika förkylningar att mysa med under de närmaste dagarna. Att ens tänka på arbete gör mig trött. Orkar egentligen inte göra någonting just nu… Inte ens… Skriva…

22:00 – Sover som ett barn. Ett mycket hemskt, 2 meter långt barn förvisso, men ett barn.

Såg Brokeback Mountain för några dagar sen. De två killarna måste vara homosexuella! Det syns lång väg.

Mycket blogg idag, men det är väl inte mer än rätt med tanke på det lilla juluppehållet som jag haft nu i några dagar.

Förra året i november vurpade jag med moppen och gled 20 meter på bar asfalt. Detta resulterade i ihängande smärtor i svanskotan. Smärtor som fortfarande kommer tillbaks av och till, och idag har det känts precis som det gjorde i början. Faktum är att jag sitter lite snett i datastolen just nu, och jag måste planera vad jag ska hämta vart i huset så att jag slipper gå många gånger då smärtorna tar över totalt om jag går för mycket.

Det här oroar mig, starkt. Om 10 år kommer jag troligtvis att dras med ännu värre problem och smärtor, och om 20 år är nog mina promenader över och förbi. Det känns onödigt och dumt och frustrationen gör mig till ett antisocialt fenomen inom familjen. Utöver denna plåga har jag en ännu värre börda som faktiskt nästan skrämmer livet ur mig.

Musiken är en av anledningarna till att jag lever. Jag älskar att spela och lyssna på musik och ungefär 5-6 timmar per dag är jag omgiven av musik. Efter en skallskada för några år sedan i en handbollsmatch där jag fick hjärnskakning gick något rejält fel. Jag fick tinituss och nedsatt hörsel på ett öra, men det håller på att förvärras.

Av och till drabbas jag av extremt störiga "högljudda" tinitussanfall där jag helt enkelt inte hör något annat än pip i huvudet. Detta i kombination med att mina öron ibland känns som om de var fyllda med vatten (självklart utan att faktiskt vara det) gör mig orolig för att jag håller på att bli döv.

Kommer ni ihåg när jag skrev om den otäcka morgonen när jag vaknade med dunkande hjärta utan att få luft och jag räddade mig själv med en rejäl dos lungrörsöppnare (medicin)? Det här är också en faktor som gör mig lite småorolig för framtiden. Hur länge ska jag behöva vara sjuk utan diagnos liksom?

Det hela gör mig så förbannad. Jag är ju för fan bara 16 år!? Varför ska inte jag få vara frisk? Nej, ibland känns det bara så förbannat hopplöst...    

För mer än ett år sedan upplevde jag den mest skrämmande formen av mediaterror som någon normalt ställd människa kan föreställa sig. Min far hade inhandlat en HD-TV som i kombination med min Xbox 360 innebär brutalt högupplöst och snygg bild.

Bra när man spelar snälla, fredliga spel. Dåligt när man spelar spelet Condemned. Två gånger har jag haft det i min ägo, två gånger har jag sålt det. För Condemned är inte ett vanligt spel, inte ens nära. Nej, att spela Condemned är att utsätta sig för långvarig psykisk instabilitet.

Tänk dig att du luktar på en kastrull med kokhett vatten, detta är att spela vilket TV-spel som helst. Föreställ dig nu att du lyfter den rykande heta kastrullen och häller all dess brännheta innehåll rakt i ansiktet. Nu snackar vi Condemned.

Låt mig börja med att visa dig en bild.

Det här är alltså ett såkallad "in-gameplay-pic". Du ser hela scenen ur förstapersonsperspektiv, alltså ur huvudkaraktärens ögon. Plankan med rostiga skruvar i har du just slitit loss från väggen för att försvara dig mot den troligtvis psykiskt sjuka mannen framför dig som även han vill ha något att slåss med (snubben drar loss något slags rör på väggen, därav gnistorna). När gnistorna lägger sig kommer det att bli kolmörkt, och du är totalt utlämnad åt den här mannen som inget hellre vill än att få möblera om dig i plytet med sitt nya fina rör. 

Inte läskigt nog? Lägg till grymma ljudeffekter i form av att du högst troligt kommer att sparka till plåthinken framför dig och faktumet att fienden faktiskt inte är så korkad som man skulle kunna önska. Han känner troligtvis till stället bättre än du och vet vart man kan gömma sig för en överraskningsattack, eller så kanske han helt sonika utnyttjar mörkret för att cirkulera kring dig tills dess att han står alldeles bakom dig och kan drämma till utan problem.

Det här är bara en av fienderna i ett spel så fullt av mord och galenskaper att man börjar fundera på hur skaparen av spelets uppväxt kan ha sett ut. Jag överdriver inte när jag säger att jag många gånger flaxat vilt i TV-soffan i ren och skär skräck. För Condemned är kungen av skräck, alla gånger. Och inte sänks min puls av att Condemned 2 närmar sig med stormsteg. Utvecklarna själva påstår att tvåan ska bli både blodigare, brutalare och otäckare än sin föregångare. 

Mer äckelpäckel åt Woodpig alltså. Jag återkommer om Condemned 2 när jag provspelat det för första gången.    

Den spontana rubriken är inte rolig, jag vill bara inte falla in i gropen med miljontals andra bloggar som går under rubriken "Gott nytt år". Nåväl, det är sannerligen nytt år. 2008 om jag inte blivit lurad.

2007 var året då nästa generations konsollteknik lanserades, global uppvärming uppmärksammades och snön fattades totalt i större delen av Sverige, högerregering tog över i Sverige med följd av att Göran Persson pensionerades, en sträng på min bas gick av, HD-TV blev stort på riktigt, Apple's nya operativsystem Tiger fullkomligt krossade Windows Vista på alla punkter, Nintendo krossade Sony försäljningsmässigt och kan nu klassa sig som det femte största företaget i Japans historia, jag erhöll en burk russin i julklapp och jag har lyckats få 2 jobb inom genren skrift.

2008 blir troligen året då miljöfrågor tas upp på allvar, inte en sekund för sent. Jag skulle också tippa på att våran megatråkiga regering kommer att förbjuda ännu mer skoj. Just nu pratas det ju t.ex på att förbjuda raketer för att det inte är tryggt att vistas ute under nyårsnatten. Allvarligt, måste Bosse, 52 och Rakel, 67 ta sin förbannade promenad JUST DÅ? Det känns så oerhört dumt. Det pratas så mycket om att respektera andra människor, men visar man verkligen respekt genom att FÖRBJUDA saker som andra människor utövar en gång per år?

Ursäkta mitt utbrott på den svenska regeringen, men det är sannerligen inte roligt att handskas med oresonliga gubbar och tanter som högst troligt delade skolgång med Gustav Wasa.

För min egen del så tror jag att 2008 kommer att bli ett höjdarår. Jag ska ju trots allt, om en inte alltför avlägsen framtid, pensionera min kärleksfullt namngivne trotjänare "tröskverket" och införskaffa en ny dator. Och så ska jag spela spel förstås, i hundratal. För att inte tala om all musik jag ska spela, och alla texter jag ska skriva, och alla timmar jag ska spendera med flickvännen.

Den som lever får se. Om man inte är blind förstås, då ser man ingenting.