Har varit hemma i tre dagar... Tre dagar fyllda av skolångest och blodprover, i massor. Det förvånar mig att jag fortfarande räknas som en fullt levande människa då de snott 2, inte särskilt blyga, rör om dagen ur min härligt omplåstrade högerarm.

Anledningen är som ni redan vet utslagen på min defekta tunga. Det är högst smärtframkallande att äta kryddad mat då min tunga har ett orelaterbart sår på spetsen vilket innebär att jag får äta torr potatis, dag in och dag ut. Eller för att ta det i korta drag: Det gör för jävla ont att äta salt.

På tal om absolut inte ett skit: Jag är sugen på att göra dreads. Mycket sugen till och med. Så pass sugen att jag faktiskt bokat tid med en afrikan som ska kika på mitt hår och se vilken metod hon ska använda för att göra de. Dreads kan vara riktigt läskigt, och min nervositet kan jämföras vid någon som just ska dö i elektriska stolen, "det här kan gå precis hur som helst".

För dreads blir aldrig snygga den första månaden... Det är först efter ett halvår de verkligen börjar ta sig och blir snygga, men man måste ju börja någonstans eller hur? Det kommer säkerligen att bli någon blogg om dreadsen framöver...

Nu blir det minipizza om 2 minuter, ses!  

- "Men Thomas, vad har du gjort i ansiktet!?" frågade Fridas mamma när Thomas kom nerför trappan, från Fridas rum ner i köket. Frida tog Thomas hand och kramade den hårt, hon förstod.

- "Äsch, jag har bara..."

Thomas blev avbruten av TV'n som överröstade större delen av rummet. Fridas mamma hade inte brytt sig om vad som egentligen hade hänt Thomas. Sådant var det här landet och det här folket. Det var länsnyheterna som ljöd i hela huset på TV'n. En reporter hade tydligen lyckats filma en gängmisshandel i storstan där ett gäng killar med svarta jackor och luvor sparkade på en mörkhyad kille på marken. Killen på marken hade inte gjort något, det visste Thomas, och han hade fortfarande ont i hela kroppen från händelsen.

Fridas mamma stängde plötsligt av TV'n och stirrade på Thomas som om han vore något vidrigt, något frånstötande. 

- "Ut ur mitt hus din jävla bråkmakare!" väste hon plötsligt.

Frida var förstenad, hur kunde hennes egna mamma säga så till hennes pojkvän som blivit utsatt för misshandel?

- "Vi vill inte ha några jävla problem här..." väste Fridas mamma.  

Fridas hand kramade Thomas ännu hårdare.

- "Ut!" skrek hon som för att avsluta det hela.

Sådant var det här landet och det här folket, och Thomas släppte Fridas hand och gick ut ensam på gatan samtidigt som Fridas pappa hade kommit in i rummet och hindrade Frida från att springa efter.

Thomas hade inte gjort något fel. Han hade aldrig slagit någon, aldrig stött på någon annans tjej, aldrig muckat gräl med någon över huvud taget. Han var svart, det var allt. Och för det skulle han dö.

Thomas gick där på gatan. Strövade framåt utan något egentligt mål. Bara 500 meter längre fram på gatan, i ett litet avskilt mörkt hörn, satt ett gäng med svarta jackor och luvor.

För sådant var det här landet, det här folket, det nya Sverige. Hitlers avtryck sitter sannerligen kvar än idag. Vi måste bara öppna ögonen och se det.  

/Wood

Min hals är bråkig, igen...

För någon vecka sedan trodde jag att min flera månader långa halssjukdom var över, att jag skulle slippa de satans vedervärdigt vidriga utslagen som pryder både tunga och innanmätet av halsen. Men ack...

Igår kände jag under hela dagen svåra smärtor i munnen och idag var det för svårt för att gå till skolan, istället åkte jag till vårdcentralen som efter massvis med prover bestämde sig för att skicka mig till sjukhuset som jag ska få besöka imorgon.

Det är sannerligen festligt på vårdcentralen må jag säga. Inte helt illa att hänga med gamla tanter som tycker att ungdomar är terrorister och som dessutom anser att utslag över hela tungan prioriteras lågt jämfört med deras höstförkylningar.

Arg tant...

Om jag får ett bra bud på halsen ska jag överväga att sälja den, tunga medföljer (om än något äcklig).

Såhär ser halsen ut, bud lägges i kommentarsrutan.

Nu ska jag försöka sätta i mig något att äta.

Hade!

Att något som inte drabbar mig som person ändå kan göra så oerhöert ont... Idag skulle vi ha balansövningar på gymnastiken och läraren inledde med order om att plocka fram de rangligaste bänkarna i mannaminne. Dessa bänkar, som en vanlig medelsvensson knappt vågar sitta på, skulle vi göra diverse livsfarliga aktiviteter på. Min första gissning var att hela klassen skulle bryta benen av sig, och att läraren skulle åka dit för massmisshandel... Mina misstankar var inte helt obefogade...  

Knappt en minut in i första övningen hör jag något som låter som ett hysteriskt skratt. När "skrattet" visade sig vara illvrål av ren och skär smärta och tjej i klassen låg på golvet och vred sig i svåra smärtor samtidigt som det tystnade i klassrummet kunde jag inte annat än må dåligt... Läraren sprang fram och sa: "Det här kommer att göra ont" och klämde sedan på foten för att stoppa inre blödningar. Tjejen svarade med ett vrål som... Tja... Jag vet inte vad... Bättre än opera var det i alla fall.

För övrigt har dagen varit allmänt skadedrabbad. Jag har själv slitit upp lite av axeln samt högra handen genom att glida på en inte fullt len, mjuk och underbar asfalterad väg. Min högra arm känns lite ur funktion medans jag skriver men jag kan ändå inte tycka ett dugg synd om mig själv. Inte efter att ha sett flickan falla av bänken samtidigt som foten vek sig åt sidan...

Halo 3 släpps samtidigt som Super Mario Galaxy och Playstation krossar dessa båda med spelet... Ehm... Med spelet... Nej. Faktum är att Sony inte alls har något att komma med i den här striden. Istället försämrar de PS3 och säljer den billigare.

Om det nu var tvunget att ske, varför inte helt enkelt lansera den här billigare modellen från första början? Innan konsumenterna hunnit köpa Wii eller 360. För nog känns det som att varenda gamer i hela världen redan haft störtkul med 360 eller Wii i ett år nu.

Inte nog med att Playstation 3 är dyrare än konkurrenterna, den har ju i stort sett ingen riktig storsäljare. Visst, Ratchet And Clank ser roligt ut men tanken på att en riktig 360-fan kommer att kasta ut sitt Halo 3 på blocket för att snabbt som attan inhandla Ratchet And Clank känns inte fullt trovärdig.

Jag förstår att folk vill ha PS3. De vill ha konsollen med starkast grafiska kompetens. Det de inte har tänkt på är att PS3 håller på att dra en Dreamcast och försvinna ur leken ändå, för inte fasen är det bäst grafik folk vill ha idag?

Zelda till Wii var ett av de mäktigaste spelen jag någonsin spelat. Den sortens grafik kunde jag ha fått på min Gamecube. Men om det dög då, varför skulle det inte duga idag? Om 10 år kommer PS3 att vara föråldrad, men grafiken kommer ju inte att vara sämre på konsollen ändå? Det är bara när man börjar jämföra som man blir besviken.

Gå på spelen istället för den grafiska kapaciteten så kommer du att bli nöjd. Det har jag gjort hela mitt liv och nog tusan är jag en mätt och glad gamer.

Efter en del snurriga album från Foo Fighters kunde jag inte annat än vara lite orolig när jag sprang ned till skivbutiken för att införskaffa mitt egna exemplar av deras nya platta, "Echoes, Silence, Patience and grace". När jag plockat på mig ett stycke vrålrock och skulle betala i kassan tittar expediten på mig lite lurt och rycker albumet ur händerna på mig.

- "Den här får du inte köpa förns imorn."  säger hon och lägger undan det lilla fodralet under disken där jag aldrig kan nå det. Efter noga övervägande om huruvida jag skulle öva strypteknik på expediten eller åka hem och knycka albumet via internet gick jag ut ur affären, tomhänt.

En halvtimme senare lyssnar jag på "The Pretender" igen, och helvetepjexa vad bra den är... Inte blir det sämre av att genispåret "Let it die" tar vid precis efteråt med mjuk inledning och stenhård avslutning.

Grunge blandas med ballader i årets härligaste mix och jag älskar. Älskar de hårda snabba trummorna, den enkla gitarren, Grohl's röst och faktumet att pojkarna är så oerhört skäggiga.

Spring till din lokala skivbutik och köp, det är ett råd som du inte kommer att ångra att du lydde.  

Det är nästan så att man fäller en tår... Gorillaz släppte ett av musikhistoriens skönaste (och helt klart konstigaste) album i och med Demon Days men valde efter den otroliga succén att lägga ner på topp. Visst, detta stärker Gorillaz legendariska anséende rejält men de kunde väl ha bjudit på mer än endast 2 album?

Försök sätta in Gorillaz i en genre och se om du klarar det. Inte det? Nej, jag tänkte väl det, för inga andra band eller musikstilar i världen är ens i närheten av Gorillaz sound. Det är nåt särskilt med en deprimerad apa till sångare, en köttig gorilla som trummis, en satanistapa som bassist och en kinesisk fjantapa som... Andrasångare.

Ändå är det bara 2 eller 3 killar som skapar hela Gorillaz men tar hjälp av gästskådespelare som bland annat skriker, pratar eller skrattar i låtarna. Något som helt klart ger en önskvärd atmosfär. Vad skulle t.ex Feel Good Inc vara utan det inledande skrattet?

Hur som helst, innan ni surfar vidare vill jag att ni tar en titt på den kanske fräckaste musikvideon någonsin, skapad av Gorillaz förstås.

Hade!

/Wood

- Äh fan, idag käkar vi pizza farsan.

- Nej, väx upp någon gång. Idag blir det broccoli-stuvning.

På riktigt, det här kan inte vara rimligt... Varför ska alltid den äckliga maten vara den "vuxna" maten som "mognare människor" äter? Det är i mina ögon fullkomligt förvridet att en människa med fullt normalt smaksinne skulle kunna tycka om maträtter som kaviarsås och ål, eller varför inte rotmos och spenatstuvning?

Hur barnsligt är det att gilla god mat egentligen? Och vem bestämmer egentligen vad som är barnsligt?

Visst, när man är runt 30 så börjar ju smaksinnet förtvina rätt ordentligt men det sänker inte faktumet att äcklig mat förblir äcklig. Även om 30-åringen i fråga har glömt hur gott det kan vara att klämma en capricciosa då och då.