En dålig dag. En riktig lågkvalitétsdag utan något som helst värde. En dag som inte fyller något syfte alls utan snarare komplicerar och förvärrar situationer som skulle kunna skötas smidigare. En tisdag. En jävla tisdag. Jag ska inte ens gå in på detaljerna, det räcker med att säga att fördelarna med den här dagen går att räkna på en hand.

Inatt har jag sett den, av medelsvensson, hyllade filmen "The Number 23" och tja... Vad ska man säga... Jag var rejält hypad efter att en kompis sagt att det är en av de bästa filmerna han någonsin sett så det var helt klart spännande att sätta på filmen som faktiskt inledde riktigt bra. Mystiska, om än långsökta, förklaringar om varför numret 23 är otäckt skymtade snabbt till för att sedan försvinna, troligen för att lämna tittaren med en olustig känsla i magen.

Visst, det var lite coolt de 3 första gångerna. "Ja men titta, det går ju ta-mé-fanken ihop det här" tänkte jag innan jag blev matad med fullkomligt fånigt långsökta historier som att jag såg 6 fåglar i morse som satt på ett träd med 3 grenar. 6 + 1 = 7 x 3 = 21, 3 - 1 = 2, 2 + 21 = 23, "HERREGUD! DET ÄR JU HELT SJUKT ASSSSÅÅÅÅÅ!!!"

Förutom dessa sjukligt fåniga uträkningar (som skulle funkat med vilket random tal som helst) så lever filmen på Jim Carrey's allra första helseriösa filmdebut. Detta innebär att han, till skillnad från allt annat som det står Carrey på, inte gör vare sig groteska grimaser eller fåniga ljud. Istället gör han ett försök att faktiskt vara totalt seriös och visst, efter att man vant sig vid Carrey's nya casual stil börjar han bli svagt människoliknande. Även om jag själv mycket hellre hade sett en bättre skådis som Edward Norton (Fight Club) eller varför inte Robert Knepper. Dessa är båda högkvalitativa skådisar när det kommer till att agera semipsykopater så varför inte.

Det finns för övrigt en till, lite pinsam aspekt som sänker Number 23 en hel del. Varje gång historien börjar gå får långt och tittaren tänker "naaeee, det här köper jag fan inte" så börjar Carrey knulla (slå upp sida 624 i svenska ordlistan) med någon tjej som tydligen vill bli knivskuren samtidigt. Det hela känns som ett försök att stjäla fokus från handlingen för att inte göra den långsökta, matematiska ekvationslösningen för tråkig och kanske framförallt konstig. Omständigheterna är något oklara i Carrey's sämsta, för den är så vitt jag kan minnas hans absolut sämsta. Inte fanken har han blivit mer utskämd än i den här skamliga ursäkten till mystikrulle i alla fall. Det är en sak som är säker.

Och jag, jag längtar tillbaks till filmer som "Liar, liar". Hederligt gammalt Carreytrams när det är som bäst. För även om han gjorde en klart godkänd (och i vissa fall extraordinär) skådespelarinsats så känns det som att han har en lång väg att gå innan han ens kommer nära de tidigare nämnda skådespelarna.

Filmen faller alltså på manuset, utförandet (knivsex har aldrig tilltalat mig) och framförallt olusten att titta vidare. Att skylla på Carrey, vilket vissa har en tendens att göra eftersom att det är han som är stjärnan i filmen, känns bara fel.

Hade så bra!

/Wood

Äntligen Oktober! Den, för många, tråkigaste månaden på året är den jag personligen tycker om mest. Förutom sjukligt mysiga spelkvällar framför datorn med en varm kopp choklad med regnet smattrande utanför så är det undertecknads födelsedag, och presenter uppskattas alltid. Det är för övrigt inte presenterna i sig, utan snarare vetskapen att man betyder så pass mycket för andra.

När jag var ett litet hemskt barn önskade jag mig alltid en stor pryl istället för många små. Nintendo 64 (älskade minnen), leksaksgitarr, legotåg m.m prydde mitt stackars bortskämda lekrum och mina begär såg ingen ände. Idag har jag i stort sett det mesta materiella jag verkligen vill ha, dator, studio, gitarr, bas och schyssta högtalare. Skon klämmer dock rejält vid datorn som är hur seg som helst. Den påminner mer om något vars far härstammar från kupévärmarsläktet och dess mor från tröskverksläktet än en dator.

Därför vill jag nu ha en riktigt fläskig dator. En riktigt livsfarlig, högavancerad bit teknologi med en prislapp som motsvarar bnp i ett mindre Afrikanskt land.

Jag kommer aldrig att få en sån dator, och faktum är att jag inte vill det heller. Mitt samvete skulle tryta när far och mor får leva på knäckebröd och sjövatten bara för att jag ska få sitta och smeka min dator. Nej, då jobbar jag hellre ärligt ihop pengar för att slutligen sitta där med en dator byggd på slit, svett och tårar från egen del.

Nu ska jag springa och begå harakiri i lekplatsen, ha det så bra så länge!

/Wood

Anlände i eftermiddags till Karlstad via tåg efter en resa som gjorde mig så deppig att tårar höll på att fällas för absolut ingenting. Måste ha varit regnet samt den sakta tickande klockan i kombination med evigt sjöblöt skog.

Hemkommandet från nollåtta var faktiskt över förväntan skönt, trots att det var helkul med Ero i storstan. Det måste vara något med lugnet här i Karlstad i indirekt jämförelse med Stockholm. För nog tusan känns det knäpptyst i källaren där jag sitter...

Huvudanledningen till att jag kilade till Stockholm var bandet Dream Theaters konsert tillsammans med Ero. Ca 3 timmars kanonkonsert där inte en ton, trumslag, whatever missades bjöds det på, och jag gillar, gillar faktumet att det fortfarande finns såna här band kvar, som faktiskt låter bättre än studio på scen. Mäktigaste ögonblicket var när keyboardisten och gitarristen möttes på mitten av scenen öga mot öga, spelandes på exakt samma übersnabba, superavancerade solo tills sångaren delade på solomanglarna med en majestätisk rörelse för att sedan dra till med en extremt hög ton som visade att han skulle kunna bryta en tysk operatant vilken dag som helst.

Jag har förresten en ny favoritfilm. "V for Vendetta" får vackert hoppa ner till en futtig andraplats för "Fight Club" knäcker allt motstånd, bokstavligt talat. Genialiskt manus, millimeterplanerad scenografi, perfekta skådespelare, övervåld och dold humor bygger vad jag vill gå så långt som att kalla världens bästa film. Det spelar liksom ingen roll att Peter Jackson fick mig att fälla en tår i och med 2 hobbitar och typ 14235238502385 orcher, det spelar inte heller någon roll att den maskerade V befriar ett framtida London med inget annat än en gnutta tålamod samt världens skönaste dialog, "Fight Club" är något mer.

Jag skulle så gärna vilja förklara för er just vad som gör Fight Club så bra. Men det vore lönlöst, se den istället. Såvida du inte blir äcklad av brutalt övervåld förstås, för det innehåller "Fight Club" så att det räcker och blir över. Men det är just där det geniala ligger. Det finns en mening bakom alla brutna käkben och blåtiror som huvudkaraktären åstadkommer, till skillnad från merparten filmer som försöker med samma sak, men misslyckas.      

Imorn (läs: idag) - skola.

Nu - Sängen.