Jag är lycklig. Superlycklig. Sådär lycklig så att det riktigt jäser i magen på mig. Imorgon avslutar jag den regniga höstterminen i skolan med att spela med bandet för hela skolan (800 pers), och det börjar äntligen kännas i kroppen att nu är det jul. Årets första julbord har konsumerats i form av prinskorv, köttbullar, potatis, revbensspjäll och julmust, och jag är mycket nöjd (även om jag totalvägrar all annan sörja än nyss nämnda maträtter).

Idag fick jag dubbel lön från FRIDA, och rejält avdrag på en större skuld från min gode far. Detta i kombination med att jag hittat en flicka som jag verkligen håller av skulle räcka för att göra mitt liv njutbart, men förutom dessa stora händelser verkar alla småbitar falla på plats av sig själva, och mitt liv verkar äntligen på väg åt rätt håll.

Om jag får skryta lite så vill jag tillägga att det hållts en (för många klasser obligatorisk) novelltävling på min skola i några månader som jag igår fick besked om att jag gick som segrare ut med klar majoritet av röster från juryn. Novellen i fråga ska läsas upp imorgon på julshowen för varenda en i hela skolan och jag kan bara hoppas att den blir uppskattad. Det är troligen min allvarligaste text någonsin, och den är egentligen inte särskilt funktionell i så stora sammanhang att 800 personer samtidigt lyssnar. Novelle lägges upp här i bloggen efter att julshowen ägt rum, det vill säga imorgon.

Varenda läxa är gjord, och jag kan till fullo fokusera på Gamesquare.se som ska invigas den första Januari. Spana in teasern här vetja www.gamesquare.se.

Som synes är inget öppnat än, men när det väl öppnar kommer produktiviteten förhoppningsvis att skjuta i höjden, annars är allt arbete förgäves och det skulle såklart kännas grymt trist. Lite som att bygga ett eget nöjesfält medans barnen fortfarande hellre går på Liseberg. Vi kan bara hoppas...

Avslutningsvis känns det som att det ska bli en härlig jul. Det känns konstigt att säga det, men det ska faktiskt bli gött att åka ner till farmor och farfar under juldagarna. Farmor lagar mat i världsklass, och jag har förhoppningsvis växt tillräckligt som människa för att kunna hålla mig undan alla konflikter som annars är standard under liknande tillställningar.

Sprid ditt leende i världen.

/Wood

Det är måndag. Jag har vistats i skolan från 8.40 till 16.20, och när jag äntligen satt på den långa bussen hem hade solen sedan länge gått ned bakom trädtopparna vid Hammarö Utbildningscenter.

Jag undrar om den någonsin gick upp.

När jag vaknade i morse hade jag missat min buss med exakt en minut. 07:36 stod väckarklockan retligt på och jag tog som vanligt ut min ilska på stackars far som kom ner i min kalla källare och undrade om jag inte skulle med bussen. Jag undrar om det är en nyttig start på en vecka, att vakna en minut försent. Att starta spelet när man redan har förlorat. Game Over redan vid Start Screen. Har jag mig själv att skylla?

När jag sitter där, längst fram i bussen på en handikapp-plats, somnar jag. Jag faller in i sömn gång på gång för att efter några sekunder vakna med ett ryck av att bussen skakar så förjävligt, jämt, i evighet. Jag somnar för att det är så mörkt och kallt ute. Likt en gammal hackig pianist i sina sämsta år faller jag i sömn och vaknar endast för att somna om igen, gång på gång på gång... Och när jag sitter där och sover somnar alla andra också. Det sprider sig som en pest, som en förkylning, som en magepedemi på ett dagis, och en efter en somnar varenda passagerare. 

Plötsligt vaknar jag av ännu ett hack i vägen och jag noterar hur även busschauffören börjar få tunga ögonlock, samtidigt som bussen hejdlöst ångar på i full fart, rakt mot ett fartstopp.     

Hela sekvensen som följer är för mig väldigt otydlig, och jag minns det bara som ett virrvarr av känslor uppspelade i ultra-rapid.

Fartstoppet kommer allt närmare samtidigt som bussen frustar ilsket. Jag sitter allra längst fram, precis vid fönstret, och jag funderar på varför inte busschauffören saktar ned. Busschauffören har somnat. Precis som övriga passagerare har busschauffören somnat. Hela bussen sover ljudlöst, och jag kan inte klandra den. Vintermörkret tar alla, till och med en busschaufför. En buss är byggd på det sättet att föraren och de allra främst placerade passagerarna sitter framför framhjulen. Man hänger alltså lite i luften när man åker längst fram och har alla hjulen bakom sig. 

 Jag spärrar upp ögonen samtidigt som bussens främre del ligger ovanför fartstoppet, när som helst ska framhjulen slå i kanten och hela bussen ska flyga all helvetes väg.

En smäll följd av ännu en smäll och en avslutande mindre smäll. Det är allt jag kommer ihåg. Sedan rullar vi vidare genom ett villasamhälle vid namn Råtorp, samtidigt som sorlet och klagomålen börjar torna upp sig i den fortfarande sömndruckna bussen. Chauffören harklar sig och funderar på vad i hela Mats mamma som hände. Det gör jag med. Varför flög inte bussen i tusen och åter tusen bitar? Borde inte båda mina knäskålar dela konsistens med müsli nu? Bussen bara möljde över fartstoppet som ingenting. Visst, det kanske blev några mindre skador under bussen men ingen avled och alla kom hem oskadda. Inte ens ett litet skrapsår drabbades någon av, som ett bevis för att något hände.

Måndagen är snart, snart avklarad. Jag kan när som helst trycka på "Power" och stänga av dagen för att vakna upp till en ny dag. En tisdag närmare bestämt. Men det vill jag inte, inte än. 

Jag har ingen snusdosa.

Jag har inget paket cigaretter.  

Jag skulle förmodligen stupa efter högst tre starköl.

Jag vill göra något viktigt av mitt liv.  

Jag har aldrig förstått poängen med hockey.

Mitt BMI ligger på 18.2, jag är alltså underviktig.

Jag kallar inte tjejerna i skolan för horor.

Jag gillar att sjunga.

Min gitarr är min själ.

Jag behöver skriva för att må bra.

Jag föredrar gymnastik och "free running" framför fotboll och innebandy.

Jag har väl aldrig varit särskilt manlig.

Primitiva jävlar.

Man gör sitt bästa för att verka så stark, så stolt, så trygg i alla lägen. Ibland när jag kommer hem efter en vanlig dag, särskilt om den varit lång och händelsefylld, måste jag lägga mig på sängen och andas ut. Jag slänger ifrån mig väskan, faller ihop på sängen och andas ut allt det starka, det stolta och det trygga. Sådant är vårat samhälle utformat, att alla måste le för kameran, och alla är så glada och lyckliga hela dagarna. När de kommer hem är det med klappande hjärta de slänger ifrån sig väskan och lägger sig på sängen, för att för en minut få vara sig själva fullt ut.

Jag har slutat läsa kvällstidningar. Det finns ingen mening med det, annat än att möjligtvis ha ett samtalsämne med sina kollegor på förmiddagsfikat. Lyckligtvis har jag aldrig något förmiddagsfika med mina kollegor på Gamesquare, det skulle ta så lång tid att pendla till örebro varje dag, och när vi faktiskt diskuterar något så kretsar det alltid kring spel eller musik, vilket faktiskt är vårat yrkesområde.

Det räcker med att se framsidan på dagens kvällstidningar för att jag ska bli deprimerad för resten av dagen. Eller vad sägs om: "Mamman: jag dödade barnen!", "12 000 döda i attentat mot tunnelbana."? När jag läste dessa rubriker kunde jag inte sluta tänka på den stackars mamman som säkert bara hade en dålig dag och fick ett psykbryt på barnens eviga skrikande eller de 12 000 dödas släktingar som inte kommer att ta igen sig från sorgen på många långa år. Bara tanken på att öppna tidningen och läsa om allt elände i världen gör mig skrämd till den milda grad att jag ryggar tillbaka inombords.    

När det kommer till länstidningar är det av en annan anledning jag starkt och öppet vägrar läsa en enda textrad. Jag bryr mig inte om att Elin, 4 år, var Lucia igår på Gruvlyckedagiset. Jag skiter fullkomligt i Elin, 4 år på Gruvlyckedagiset. Elin, 4 år, på Gruvlyckedagiset får gärna vara Lucia nästa år och året efter det också, ingen bryr sig. Sorry Elin, för att någon ska bry sig måste du avlida i ett attentat mot en tunnelbana eller av att du lyckas reta gallfeber på din morsa så till den milda grad att hon slår ihjäl dig.

Jag gillar inte tidningar.

Igår föll jag ihop fullt påklädd i sängen bara några minuter innan Bolibompa. Döm om min förvåning när jag några timmar senare vaknade upp fullt påklädd, pigg och svettig som en kedjesnusande hockeyspelare. Munter och glad för att ha sovit så länge gick jag upp i köket för att göra lite frukost. "Håhåjaja, nu är det frukost" tänkte jag för mig själv samtidigt som jag psykiskt ställde in mig på att åka till skolan om någon halvtimme.

För att ta reda på exakt hur lång tid jag har på mig innan bussen kommer tog jag en snabb titt på klockan, vände bort blicken mot brödrosten och spärrade sedan upp ögonen mot klockan igen: 22:02. "Jaha ja. Då har jag alltså exakt  9 timmar och 33 minuter att fördriva innan bussen kommer."

Nu ska det erkännas att jag somnade om, till slut. Det tog tid och tålamod men till slut somnade jag om, och idag har varit en av mina sämre dagar någonsin. Jag skulle inte ha somnat om, då hade klockan bara varit ungefär 4 på morgonen och livet hade lekt.

Låt oss kollektivt bedja för en bekvämare morgondag och en allmänt trevlig helg för alla som inte stavas N-A-Z-I-S-T-E-R.

Tack för mig, jag ska bättra mig.

Jag bloggar inte lika mycket. Skriver egentligen inte särskilt mycket alls längre, och jag känner hur mitt ordförråd börjar tömmas ut. Sakta men säkert blir mitt vokabulär klenare och klenare och det är blott en subtil linje som skiljer mig från mitt forna jag - mitt outvecklade jag.

Jag känner att jag har utvecklats oerhört mycket under min tid som bloggare/krönikör/skribent. Över tusen blogginlägg har jag i ryggen, och jag läser aldrig någonsin om de. Det är nästan sorgligt... Som att föda ett barn bara för att öva upp sin förmåga på att föda. Men det förstås, varför skulle jag titta tillbaka 2 år på mina allra första inlägg som består av oförståeliga ord och uttryck som satts in i oförståeliga sammanhang.

Här kommer vi in på en till liten sak jag grubblat länge på... Ni som var med mig från början, för jag vet att ett fåtal av er har vart med ända från dag ett. Varför läste ni då? Har ni följt med i min individuella utveckling eller har jag växt ifrån er? Har ni kanske till och med utvecklats snabbare än mig, trots mitt ihärdiga skrivande? 

En liten nackdel med min utveckling är att jag inte har lika roligt längre när jag skriver. Förr skrev jag för att det var kul, nu skriver jag för att förmedla. Det är mycket svårt att bara sätta sig ned vid tangentbordet och förmedla ett budskap. Ta mitt förra blogginlägg som ett exempel. Det ligger en djup tanke bakom det som har växt fram och blivit en liten historia/dikt. Förr hade jag sällan tankar bakom det jag skrev, och de gånger jag hade det stod det svart på vitt, inte i dolda budskap (som alltid går in bäst då läsaren måste fundera själv).

Låt oss nu fösa ihop dessa små aspekter och finna att jag behöver inspiration och glädje i mitt skrivande, kanske i form av en peppande kommentar? Dina tankar i min kommentarsruta är en ovärderlig del i mitt skrivande, och för varje kommentar tackar jag ödmjukast. Kanske är det något helt annat jag behöver? Sömn t.ex? Jo, jag ska nog utöva lite sömn nu på direkten. 

Tack för din tid.

/Wood

Det var en gång två tomater som skulle gå över en väg. Tomaterna älskade varandra innerligt och skulle aldrig kunna leva utan varandra. När de kommit någon meter ut på vägen kommer en bil farandes i en hejdlös fart. Föraren lägger inte märke till två tomater och tomaterna lägger inte märke till bilen.

- VROOOOOOM!!! vrålar det och bilen har åkt förbi. Den ena tomaten tittar förskräckt på den andra och säger: "Fattar du hur jävla nära det där var eller!?"

Sedan gick de både tomaterna hem och älskade varandra lite, lite mer än förut.