Idag, söndag, har jag haft ansvar för utgången av två handbollsmatcher. Som domare har jag tagit emot skit och skipat (nej, det står inte skippat, det står skipat) rättvisa på planen. Jag har dömt mål, utvisning, gult kort, frikast, stegfel, dubbelstuds, övertramp och offensiv foul. Jag har blåst i pipan, hårt och bestämt, och jag älskar det.

Det är något magiskt som sker i samma ögonblick som jag blåser igång matchen. Jag trycker på play och spelet kan börja. Ett kärleksspel mellan mig och den andra domaren påbörjas där vi tillsammans kontrollerar alla pjäser på schackbrädet. Efter varje mål möts våra blickar som för att säga "bra jobbat, där gjorde du rätt". Tid och rum upphör och i hela världen finns bara jag, den andra domaren och 14 spelare på planen. Bredvid står respektive lags tränare och skriker sig hesa. Ingen lyssnar. De har ingen makt här. Jag kan när som helst tvinga de att lämna hallen och gå ut i kylan. En rörelse så skulle allt vara klart. I 40 minuter är det jag som är kung. Tränarna begriper inte det. De skriker och skriker för döva öron samtidigt som varenda spelare funderar på om de kanske råkat gå ut i krig och inte in på en handbollsplan.

På 40 minuter gör jag tusen rätt och ett fel. Ett felaktigt frikast. Det är felet som alla ska komma ihåg. Föräldrarna, spelarna, tränarna och kiosktanten blänger elakt på mig och det viskas om domarjäveln på läktaren. Detta enda lilla fel kommer deras familjer att diskutera vid middagen ikväll, kanske just när jag skriver det här, och alla mina tusen rätt är som bortglömda. Mitt namn står på matchprotokollet, tränarna tar en sista titt innan de går och placerar namnet på en lättåtkomlig plats i minnet. Detta enda lilla fel ska om hundra år inte göra ett smack, men de skrikande tränarna ska för evigt vrida sig i sin grav. "Tänk om domarjäveln hade dömt straff där! Då hade vi ju vunnit!"

Jag älskar att dömma.

Länge har det varit vi 5. Idag, bara 15 dagar innan årsdagen, gick en av oss bort, och det är med stor sorg som jag förklarar dig död...

Du var så fin, så skör men ändå så rak och robust. Du stod mig närmast på 5 eller 6 konserter och när du idag är borta kan jag inte annat än sörja dig.

G-strängen, min bas kommer aldrig bli det samma utan dig. Må du vila i frid. Jag skall för evigt sörja dig tills jag köper en ny G-sträng imorgon.

Amen.

Egentligen ljuger rubriken. Jag har varken torterat eller blivit torterad med groteska (högst troligt tyska) piskor och pungsnittare ikväll. Jag har sett på film. Inledningsvis "300" (se tidigare inlägg) och efter den "Passion of the Christ".

Jag ska vara fullkomligt ärlig. Passion of the Christ är det brutalaste jag någonsin sett. Värre än Saw 3? Ja, mycket tack vare sjukligt bra skådespeleri av "Jesus" men även tack vare välplanerad kameraplacering så att man verkligen får en inblick i hur skinnet slits loss bit för bit hos den stackars Jesus.

Filmen börjar bra. Jesus blir tillfångatagen i en väldigt mild scen där blod egentligen inte spills över huvud taget. En kvart senare blir Jesus slagen i flera minuter för att sedan piskas med diverse påhittiga piskor i ungefär en kvart. Där någonstans tar jag en paus. Det blir för magstarkt helt enkelt. Till slut ser stackars Jesus ut som en misslyckad bakelse snarare än en människa när han ligger där med skinnet hängandes och slängandes löst på kroppen.

Mot slutet krossas knäskålar detaljrikt i slow motion samtidigt som Jesus skriker hjälplöst. En spik i högerhanden, Jesus skriker. En spik i vänsterhanden, armen bryts, Jesus skriker. Vakterna vänder på korset så att Jesus landar med sin blodigt svidande kropp på gruset och sanden, han skriker.

Du förstår min poäng? Det här är två timmars tortyr för att visa hur mycket Jesus led för våran skull, och visst, syftet är fint, men poängen klargjordes långt innan filmen var halvvägs igenom. Jag rekommenderar inte Passion of the Christ till dig som tittar bort så fort något läskigt ska hända i en film. Då får du bara titta i en kvart och blunda i en och en halv timme. För dig som däremot klarar av extremdetaljerad tortyr och berättande när det är som allra bäst (?) kan jag bara säga: hyr den, men glöm inte kudden framför ögonen. Just in case.   

Såg nyss filmen 300, troligen som sista människa med hyffsad syn i hela världen. Filmen är bra. Jättebra. Feel good känsla hela vägen. Huvuden rullar, flyger, snurrar, faller, krossas och penetreras samtidigt som blodet stänker likt svetten hos en hemsk, tysk tant som konsumerat alldeles för mycket bödelkleïsel.

Allt till tonerna av de manligaste brölen som någonsin nått mitt öra, uppspelat i ljuvligt perfekt ultrarapid. Film blir sällan såhär snyggt. Eller fan: film blir aldrig såhär snyggt. Aldrig någonsin. 300 är bland det vackraste mina ögon någonsin skådat, och då innehåller filmen trots allt 98 % magmuskler (och 1 % bröstvårtor men det håller vi tyst om, "moral hurra").

Jag kan inte låta bli att fnissa lågmält (lite som de där hemska flickorna längst bak i klassrummet på skolor runt om i världen) när jag ser huvudkaraktären fullkomligt totalförstöra individ efter individ och sedan bygga en enorm mur av liken.

Ja, 300 är sannerligen något av det bästa jag sett på film på länge. Om du inte har sett den så är det verkligen dags. Du kommer ,precis som jag, att sitta och småle och fundera på hur det kan vara så kul med slakt. Men i 300 är det verkligen, verkligen kul med slakt. Jättekul.

Jag är fri nu. Fullkomligt fri från rädsla och ångest. Mitt hjärta har glömt bort hur det känns varje gång jag ser de jävlarna, så länge sen var det sist. Jävla högstadiet.

Jag går på gymnasiet. Har det hur skönt som helst och behöver aldrig bevittna eller utstå mobbning av någon form. Jag kommer ihåg högstadiet. Min skola var en metropol av glåpord, skitsnack och hot. Jag kommer ihåg hur tyst det blev varje gång de närmade sig. Med sina luvor var de som män i kappor, och tystnaden och kylan gick att ta på.

Jag har glömt... Jag hade glömt... Idag såg jag de igen, och när jag äntligen trodde att jag var stor och stursk möttes min blick med hans, och jag vek bort. Onda ögon, illvilja i blicken, hat rakt igenom. Jag vek mig igen... Precis som då. De kommer närmare med blicken fortfarande fäst på mig, och mitt hjärta känner samma obehagliga, nästan smärtsamma rus som då. En liten pojke inom mig som aldrig fick luft kippar fortfarande efter andan, och jag trodde att jag hade glömt...

Egentligen blev jag aldrig mobbad på högstadiet. Jag kunde hälsa på nästan alla i hela skolan, men det fanns ett gäng som jag fortfarande kan hata vid blotta tanken. Jag kommer aldrig att glömma någon av dessa, och om jag någon gång i framtiden möter någon av de så undrar jag hur jag kommer att reagera. En flicka som jag kände hatar sig själv idag. Fullständigt. Varje dag blev hon påmind om hur äcklig och fet hon var, och hon har tagit på sig skulden själv. Hon är övertygad om att det stämmer.

Släpp det! Det är inte du, det är de. Gå vidare med ditt liv och se allt det vackra i dig själv.

En annan kille bodde ungefär en mil från skolan och åkte från början skolbuss varje dag. Vad som skedde på den skolbussen vill jag inte ens tänka på, men i två år fick han cykla till skolan för att han inte stod ut längre.

De är så nära nu... Jag skulle kunna sträcka ut armen och ta på en av de, kyssa honom, slå ihjäl honom. Ett slag. Pojken inom mig som aldrig vågade visa sitt ansikte skulle äntligen få luft. Han går rakt förbi mig. Utan något som helst tecken på ånger eller rädsla så går han förbi mig. Så är han borta. Låten är slut. Ögonblicket är över. Någon tryckte på play igen och jag fick återuppleva en låt ur albumet som var min högstadietid.   

Jag sitter i skolan vid en laptop och skriver. Mitt i klassrummet, i det starka och något obehagliga ljuset av lysrören, omgiven av människor som även de sitter vid laptops, här sitter jag och skriver.

Musiken i mina öron gör mig blind för omgivningen, och egentligen finns här bara jag, laptopen, musiken och det satans jävla skolinternet. Japp, skolinternet är satans påfund. Det svarta fåret i den annars så utvecklade skolvälfärden. Jag skulle gå så långt som att säga att jag hatar skolinternet. Absolut allt festligt är blockerat och låst och omöjligt att få tillgång till såvida man inte har med sig ett USB-minne med crack-koder, men sådant orkar jag inte med. För att inte tala om hur illa det skulle gå om jag blev tagen på bar gärning.

Men nog saknar jag videogoogle, youtube, bilddagboken och mycket annat strunt som nu endast fungerar i mycket limiterade slängar. På en lektion som denna, fri lek, måste man fördriva tiden på något sätt, och då blir det allt som oftast dator. Röj är tråkigt, Paint är omöjligt utan mus och det finns väl inget vettigt med msn egentligen?

Det är fredag iallafall, något att glädjas åt. Ska börja spåna på en krönika om främlingsfientlighet till en tävling inom Sverige. Spännande, spännande. Har till Mars på mig att lämna in den så den blir förhoppningsvis någorlunda kvalitativ.

Nu ska jag... Vänta ut... Lektionen... Typ.

Knåpade ihop en liten visa ikväll. Tog en kvart att skriva, en och en halv timme att redigera och spela in. Kände att det kunde vara kul att visa den här sidan av mig själv också, så där har ni mig, svart på vitt. Rösten, musikstilen och utseendet.

Hata eller älska. Det är upp till var och en. Lämna gärna en kommentar.

Ovan molnen skiner solen. Det gäller bara att hitta solen bland alla jävla moln.

Se omkring dig nästa gång du befinner dig på en plats med mycket människor. Ser du vad grått det är? Jag syftar inte på vädret, inte ett dugg, men ser du hur jävla grått det är? Det gäller att finna något färglatt, något som lyser klarare än allt annat, något som kan lyfta dig från vardagen och göra ditt liv värt att leva.

Jag kan bara hoppas att jag är någons sol. Jag kan bara hoppas att jag gör någons liv lite lättare.

Det är bara en önskan.