Tar för tillfället en paus från min uppsats i Fritidskunskap och skriver här istället. Logiskt? Inte ett dugg. Kul? Inte särskilt. Samhällspolitik? Det hör inte hit.

Den något überstressiga dagen har gått... Bra. Även om jag under dagen fått ett sorgens besked. Marley och Scoobey, mina degusar, som bott här i lite mer än ett halvår är tydligen anledningen till min eviga sjukdom. Jag är alltså allergisk och kan inte ha kvar de. Det är med yttersta sorg i hjärtat jag kommer att säga farväl till de imorn när de ska lämnas tillbaka till affären. Det har varit underbart grabbar! För nog tusan kommer det att bli tyst här i källaren, och Woodpig kommer att sitta här nere i sin ensamhet. Orörd, ensam, i tystnad. Hemska tanke. Hemska verklighet.

Nu är det dags att återgå till arbetet som fortlöper skrämmande sakta.

/Sorgsen Wood out... 

Nu sitter jag i klistret. Rejält. Slutar halv 5 imorgon. Ska då ta bussen från Hammarö in till stan, något som tar ca 20 minuter. Klockan 5 börjar min genrepetition (alltså sista repet någonsin) innan jag ska på turné med funkbandet i den kommunala musikskolan där jag är bassist. Repet håller på i ca en timme, alltså till klockan 6.

Klockan kvart i 6 MÅSTE jag befinna mig i idrottshallen Gjutaren som befinner sig på andra sidan stan för att dömma en handbollsmatch där jag var absolut sista man som kunde dömma, reserver är alltså att glömma. Hur i hela Märtas faster är det meningen att jag ska klara av detta? Utan en matbit i magen! Nog för att jag är lockhårig men det här går ju inte för sig... Jag får helt enkelt... Springa. Men där har vi ett till orosmoment. Jag är sjuk i hela halsen. Precis som för en och två och tre månader sen.

Jag börjar bli trött på den här eviga hetsen. Faktiskt. Någon måtta får det för böfveln vara.

Jag beslöt mig för att skita i Kapitel 3. Det är helt enkelt för privat. Jag väljer faktiskt att skita i alla Kapitel, de tillhör det förflutna. Jag skulle knappast vidga min kreativitet genom att sitta och skriva av något jag skrev för 2 veckor sen. Låt mig nu gå in på vad dagens titel handlar om.

Jag är spelrecensent. Jag älskar spel och har sedan barnsben noga följt varenda tänkbart steg i spelutveckling och konsolförsäljning. Så vad är min uppgift då? Att spela spel, helst klara de, och sedan skriva om de. Låter det inte fullkomligt underbart? I vissa fall är det riktigt, riktigt hemskt. Som när man bara har ett par dagars deadline och måste hinna spela igenom ett skräckspel vilket man får använda kvällarna till för att hinna. Eller när man måste spela ett urkasst spel och sedan utförligt beskriva vad som är dåligt, vad det kunde ha vart bättre på och varför det får ett så pass lågt betyg när man mycket hellre hade klottrat ner att spelet stinker frän urin lång väg för att sedan glömma det för all överskådlig framtid.

Men för det allra mesta är jobbet som spelrecensent riktigt härligt. Som idag, söndag, till exempel. Jag har ägnat större delen av dagen åt att spela spelet "Within a deep forest". Ett plattformsspel i 2D som faktiskt är svenskutvecklat av samma kille (Nifflas) som gav oss spelen "Knytt" och "Knytt Stories". Faktum är att alla tre spelen är fullkomligt gratis att ladda ner. Japp, lagligt också. Och efter att nu ha spelat alla tre spelen kan jag bara konstatera att Nifflas är kung, för evigt. För att släppa såna här spel alldeles gratis är som att skänka folket bröd och vatten för dagen.

Jag kan direkt skvallra om att alla tre spelen kommer att få höga betyg. Exakt hur höga får ni se när recensionerna kommer upp på Gamesquare.se, en sida som inte alls är färdig än men under starkt arbete av bland andra mig.

När vi ändå talar om spel så kan jag säga att jag längtar efter fredagen den 16/11. Då släpps nämligen Super Mario Galaxy till Wii. Och som jag har längtat. Jag vet vad ni tänker: "är inte Mario för... Ehm... Barn?" Men jag kan lova och försäkra. Man blir aldrig för gammal för Marios underbart lättsamma och kreativa plattformshoppande. Aldrig någonsin. Och när man som jag är uppväxt med den överviktiga rörmokaren i röd mössa är det omöjligt att inte smygtafsa på allt som påminner det minsta om Mario. Jag ser det framför mig, hur jag på fredag kommer att springa in i spelbutiken som ett litet barn och bröla: "den!" samtidigt som jag pekar på spelet så vildsint att jag potentiellt kan sticka ut ögat på expediten. På fredag kväll finns risk för lite första intryck här i bloggen.

Knytt, Knytt Stories och Within a deep forest finns alla att ladda ned fullkomligt gratis på http://nifflas.ni2.se/. Superbt!

Var som ni vet ledig och bortrest en vecka. Men fy satan vilket pris man fick betala för det när man kom tillbaka. Har spelning med 2 olika band varje helg i November vilket medför en herrans massa plinkande i replokalen varje dag. När jag relativt sent på kvällen äntligen kommer hem väntar mig 2 yrken och en skolgång. Klockan är just nu kvart över ett och jag blev alldeles nyss klar med dagens jobb.

Ingen rast, ingen ro. Och såhär kommer det att fortsätta hela November och även December om det vill sig väl. För nog tusan älskar jag både mina yrken (skribent och krönikör) och mina band. Jag önskar bara att dygnet hade lite fler timmar. Typ, 34 kanske? Hur låter det?  Nu blir det sängen för min del. Kommer att somna direkt, som ett 1.80 meter långt barn. Imorn bitti vaknar jag, pigg och kry för en ny dag. För sådan är min kropp nu. Den har vant sig vid 5 timmar sömn per natt. Och skönt är väl det, för annars hade jag gått runt som en Zombie i skolan och hela den här levande-död-grejjen har aldrig riktigt klätt mig.

OLW Popcorn med smörsmak. Om Woodpig själv får välja.  

Kapitel 3 får vänta ännu en omgång... 

Det är troligtvis ingen större hemlighet längre. Jag vill ha dreads. Den största anledningen är faktiskt inte att jag tycker att de är snyggt utan att jag gillar att jävlas med de som tycker att det är fult, folk som dömmer hunden efter håren alltså.

Nu är det så att mamma lyckats psyka ner mig totalt. Fullkomligt megatotalt. Hon menar att jag absolut har alldeles för tunnt hår för att göra dreads samtidigt som många andra bestämt hävdar att det är precis lagom. Jag antar att det enda jag egentligen kan göra är att samtala med afrikanen som ska göra dreadsen och fråga om mitt hår duger. Om inte så får det väl bli... Kortklippning... Eller nåt. Hemska tanke.

Jag vill avsluta blogginlägget med ett högst ironiskt hatmeddelande till min gode vän Anna som varje dag påminner om hur fluffigt och bebisaktigt mitt hår är: Du må tvivla nu, din patetiska ursäkt till destruktivism! Men den som skall skratta ut sina vedervärdiga spottloskor sist blir ingen annan än JAG! Och du skall gråta som en gammal tantfarbror på savannen över dina missbedömningar! Jag skall segra. Punkt slut.  

Tack och adjö.

Det blir inget kapitel idag. Kapitel 3 kommer istället imorgon. Idag kommer istället en liten avstickare som jag anser viktig nog för att knuffa undan kapitel 3 en stund. Dagens blogginlägg ska istället handla om homosexuallitet, eller som så många så gärna kallar det: "Bögjävlar".

När jag, tillsammans med en klasskamrat, vandrade mot bussen efter skolan häromdagen frågade jag honom: "Vad anser du om homosexuallitet?"

- De jävlarna ska dö, allihop! svarade han för att sedan förklarka med aggresivitet i rösten hur bögar äcklar honom på TV och hur gärna han skulle vilja sparka in skallen på de.

Jag kan inte låta bli att beundra pojkens korkskallighet. Han talar ibland om allas lika värde och att hans rakade huvud misstas för rasism. Sedan kommer han med ett förstklassigt, högerextremistiskt (rasistiskt) uttalande där han inte bara förklarar att han är emot öppen sexuallitet utan även mordhotar folkgruppen i fråga. Jag frågar mig själv: Hur fan ska det gå om den här killens barn blir homosexuellt? Inser han inte att man aldrig kan välja vem man blir kär i? Inser han inte att folk tar åt sig av att han använder "bögjävel" som hemskaste svärord? Och vad har homosexuallitet med "jävel" att göra över huvud taget?   

Det krävs väl inte alltför mycket tankeförmåga för att inse att den här killen antingen borde ta sig en tankeställare eller möjligtvis söka proffisionell hjälp? För sånt här betéende kan inte accepteras i ett moderniserat samhälle som Sveriges.

Den dagen då samhället väljer att sluta blunda för kränkande uttalanden och homosexuella par kan gå hand i hand på gatan utan risk för misshandel är nog en bra bit in i framtiden, och det enda du och jag kan göra för att påskynda processen är att tillrättavisa folk med fördommar och kanske framförallt sluta använda bög som något nedsättande.

Gå nu ut i världen och sprid lite lycka.

/Wood

Vi har ett speciellt förhållande, jag och Red Hot Chili Peppers. Jag ger de min osynliga kärlek och i gengäld får jag låtar, i hundratal.

Jag har noga lyssnat på kiedes texter, Flea's basgångar, Frusciante's, Slovak's, Navarro's och Martinez gitarriff, Smiths's och Iron's trumkomp, allt har jag tagit in. Jag skulle inte ha varit den personen jag är idag utan dessa individers musik och stil. Mammas gamla gitarr hade fortfarande stått orörd, oälskad och framförallt ostämd om det inte hade varit för dessa personer, och de vet inte ens om det.

Jag träffade Chili Peppers en gång. Mötesplats: Globen. De noterade inte ens att jag var där. Att jag noterade, absorberade bandets minsta rörelse och ton. När en låt var över och en annan skulle ta vid hörde jag direkt på första tonen vilken låt som skulle förtrolla mig härnäst. Det är ett av mina mäktigaste musikminnen.

Stolt har jag burit deras märke, villigt har jag fört vidare deras budskap, regelbundet spelar och lyssnar jag på deras musik. Tillbaks får jag låtar. Ärliga låtar, fria från lögner. Aldrig trodde jag att vårat förhållande skulle bli så komplicerat, men det blev det.

Jag har frusit utanför Globen i timmar för att få se de, trollkarlarna som kan hela alla sår på bara ett ögonblick. John lärde mig spela gitarr, Flea lärde mig spela bas och Anthony lärde mig sjunga. Tillsammans lärde de mig uppskatta livet, musiken och känslorna som musiken medför. Chili Peppers är högst delaktiga i processen som format mig till den människa jag är idag.

Jag tackar er, tillber er och älskar er. Ni vet inte att jag existerar.   

Jag sitter på mammas och pappas balkong. Det är förstås inte deras balkong utan nr 5's balkong. En balkong som befinner sig någonstans i Grekland, ett par mil utanför Aten.

Det är lite som terapi för mig, det här. Att åka bort från er, från Sverige, från höstens bitande vindar som jag lärt mig att älska. Jag saknar er. Joakim, John, Josef, Martin, Viktoria, Rickard, Didrik, Sofia, Marley, Scoobey (the list goes on...) och alla ni andra som jag är van att träffa dagligen, prata med, spela musik med, och i största allmänhet glädjas med. På olika sätt saknar jag er alla, och jag kan inte låta bli att undra, är det ömsesidigt?

Självklart inser jag att ni inte går runt och tänker på mig just nu, men handen på hjärtat, jag tänker inte heller på er oavbrutet. Men jag kan inte låta bli att undra, ägnar ni, mitt hem, en tanke åt en lockhårig pojke i Grekland, åtminstone någon gång ibland?