Sådant är livet för Woodpig just nu, att även om jag försökte, och då menar jag verkligen försökte, så skulle jag aldrig någonsin kunna förklara hur jag mår. Det spelar ingen roll om jag sitter och förklarar och förklarar och förklarar. Nästa istid skulle hinna bryta ut innan du fick en liten aning om hur jag mår och känner mig, för så mycket har jag i min stackars fullproppade hjärna just nu.

Men nu över till nyheterna.

Dåliga nyheter  

* Marley och Scoobey bor inte hemma hos mig längre. Jag har varit sjuk i stort sett ända sedan de flyttade in och i söndags flyttade de ut. Jag har hoppats på att bli frisk men här kommer vi in på en annan dålig nyhet.

* Jag fick saftiga feberyrningar efter att ha lekt svarte man idag på gymnastiken i skolan. Japp, du läste rätt, svarte man. Då snackar vi fan kondition. Likt en 90-årig kedjerökare bröt min kropp ihop totalt och den vedervärdiga tanthalsen var framme och spökade igen. Just nu känns det som att jag aldrig, aldrig någonsin kommer att bli frisk igen.   

Goda Nyheter 

* Jag har tryckt ut de två första officiella T-shirtarna med Woodpig-tema. Exakt hur T-shirten ser ut får ni se om någon dag. Jag kan skvallra om att den är tjusig, och kaxig. Du vill definitivt ha en, om du så måste punga ut 8000 på tradera för ett mycket limiterat exemplar. Som tur är funderar jag på att trycka upp ett rejält lager och sedan sälja billigt härifrån hemsidan, om intresse finns så att säga.

* Det är natten innan fredag, och jag, precis som du, älskar helgen något så vansinnigt. 

* Min farmor läser den här bloggen regelbundet, tydligen. Hej farmor!

Jag är lådan som står någonstans i ett ostädat hörn i ditt rum. En låda med minnen som aldrig mer ska öppnas och väckas till liv. En låda fullproppad med det som var underbart för mig, det som fortfarande är underbart för mig, men som du tröttnade på.

När du först såg mig var jag en måltid. Ack så god jag var, och så gott du mådde medans du åt mig. Jag inneslöts av din kärlek och såg inget annat än dig, ända tills du sket ut mig och spolade ner mig i toaletten.

Jag är den goda glassen, som du girigt slickade i dig, ända tills den var slut. Du tröttnade och såg mig inte längre som en glass. Du gjorde mig till en glasspinne, och glasspinnar slänger man i soporna, jo jag tackar ja.

Jag gav dig mitt allt. Jag blottade hela mitt liv för dig, och du betydde allt för mig. Precis som jag betydde allt för dig, det kan du inte förneka. Men hur man går från att vara en underbar dröm till en stängd låda med minnen i ett mörkt, ostädat hörn någonstans i ditt rum, det kommer jag aldrig att förstå.

Det här blogginlägget är helt och hållet tillägnat min barndomskamrat Andreas vars pappa ligger, svårt nedsjuknad, på intensiven. Det är svårt att föreställa sig den bördan han nu bär på, och hade jag haft makten att bestämma hade jag kapat alla mina skrivarfingrar för att få det hela ogjort.

Förra månaden nådde jag upp till 499 läsare innan klockan slog tolv och 31 oktober blev 1 november i samma ögonblick min födelsedag upphörde. Kollade nyss lite snabbt på den här månadens unika besökare och kan alltså konstatera att över 500 personer har suttit och läst vad jag har att säga. Känns rätt schysst då jag nyss kikade på en blogg som hade 7 besökare under hela November sammanlagt.

På bara 3 månader har jag alltså tagit mig från 0 till 500, och november är inte ens slut än. För mig känns det här som en liten seger, och jag hoppas att ni fortsätter kommentera angående vad ni tycker är kul/bra eller tråkigt/dåligt så att jag ständigt kan utvecklas. 

Ska vi satsa på 750 tillsammans under hela nästa månad?

The challenge - still going strong 

I universum finns ett system. Ett system som får allt att funka, ett system som gör att saker och ting inte förändras. Solen är mittpunkten i universum. Det finns såklart miljontals solar men de kallas då för stjärnor. Stjärnor är identiska, planeter är unika. Solen ser till att planeterna, de unika, håller sig i omloppsbana och inte försvinner bort. Solen håller fast planeterna helt enkelt.

Det finns få människor som verkligen vågar sticka ut och vara något annat än vad omgivningen försöker göra de till. Jonas Gardell är en av dessa. Det är med djupt hat jag ser på ett avsnitt av Hey Baberiba där de urfåniga killarna (tantfarbröderna som alltid ska parodisera allt) parodiserar, alltså "spelar" Jonas Gardell genom att enbart fåna sig och göra liknande gester som Jonas fast uppskattningsvis tusen gånger mer överdrivet.

Är inte detta att hålla fast en människa? Att begränsa planeten, den unika, från att ta sig dit den verkligen vill?

"Man ska inte sticka ut, man ska vara som vi säger, för vi är media och vi bestämmer."

Faktum är att Hey Baberiba aldrig gjort annat än narr av människor. Visst, det kan vara kul med ironi ibland men hur roligt är det när man går till grova personangrepp samtidigt?

Nu tänker du: "Var inte en sån jävla moralkärring Woodpig! Hey Baberiba är ju bara samhällskritiskt!"  

Nej, nu resonerar du fel. Jonas Gardell är samhällskritisk, Hey Baberiba går alltid efter trygga ideal. Jag förstår varför de hemska tantfarbröderna måste hålla på sådär. De är fullkomligt, oerhört, extremt jäkla talanglösa. De blev aldrig något själv, därför måste de förnedra andra, som faktiskt har talang och som faktiskt har lyckats. 

Nej, Hey Baberiba är för folk som är rädda och inte vågar annat än följa det svenska idealet. 

Har du deras DVD? Begrav den djupt ner i komposten och syssla med något nyttigare. Kanske äta en viadukt? Vad vet jag.    

Japp, det blir jag. Kika in den här länken och se själva.

http://www.gamereactor.se/blog/Petter/78569/#comments 

Kolla både blogginlägget och kommentarerna.

Skönt att Petter tar till sig av det man skriver till honom, på samma sätt som jag tar till mig av alla schyssta kommentarer jag får av er.

Idag har jag varit hemma från skolan. Många skulle säga att jag inte har gjort ett skvatt, att jag enbart latat mig. Att säga detta vore att ljuga. Dagen har nästan till fullo ägnats åt GAMEsquare.se där jag idag har skrivit en recension på Zelda: Phantom Hourglass och även... *Trumvirvel* 

Intervjuat skaparen bakom spelen Knytt, Knytt Stories och Within a deep forest (som jag hoppas att du laddat ned via ett tidigare blogginlägg vid det här laget)! 

Det har diskuterats en hel del om ett spel som är på väg (Night Game) och tja, det har varit ett kul och intressant samtal helt enkelt. Jag passade på att fråga lite om Knytt när jag ändå var igång och fick reda på lite intressanta fakta. Intervjun ska jag länka till när den läggs upp på Gamesquare. Eller mja, det är ju bara en liten smakprovs-hemsida än, den riktiga hemsidan lanseras efter jul.  

Men (Japp, det finns ett "men"), dagen har inte enbart varit slit. Den klara fördelen med att vara spelrecensent är såklart alla spelen man får spela, och jag spelar just nu Super Mario Galaxy för fulla muggar, och jag kommer aldrig att trötta. Det är lika säkert som att man kan döda mat på en savann, med armborst.

Nästa blogginlägg ska för allas skull inte handla om spel, tack för din tid.   

Akta dig, för en dag kommer Den. Den slukar dig utan nåd och omfamnar dig som en mor. Likt kidnapparen, som med våld för bort offret för att hjärntvätta det att älska förövaren och finna trygghet i honom. På ett sådant vis är vi skapade, att inget är starkare än känslan att vara någon viktig för någon.

Det hela är högst jämförbart med Snövit och de sju dvärgarna där varenda en av de idiotiska dvärgarna faller in i en djup förälskelse för Snövit. Snövit i sin tur horar runt och kysser dvärg hit och dvärg dit.

När Den väl har dig i sitt grepp släpper den dig aldrig, och du kommer aldrig att glömma smaken, den ljuva smaken. Smaken av att vara älskad. Du kommer aldrig att glömma orden "Jag älskar dig" om de uttalats på rätt sätt, och allt ska vara så perfekt, så ljuvligt, så underbart.

Men tiden går, och även det mest lyckliga av kapitel måste finna en ände. Den spottar ut dig och ler elakt mot dig när du förtvivlat gråter. Sen glömmer Den dig, och du ska för evigt önska att Den åtminstone kunde hata dig. "Ge mig bara en känsla, visa mig att jag fortfarande lever! Hur kunde du glömma mig? Du som älskade mig, omfamnade mig likt en mor omfamnar sin nyfödde."  

Så akta dig du. Akta dig utav bara helvete, för snart kommer Den. Den är inte långt borta, och Den letar efter dig. Glöm inte att jag varnade dig, Den är på väg, Kärleken är på väg.