För tio år och ett fåtal veckor sedan fyllde en mycket ung Woodpig 6 år. I födelsedagspresent hade han önskat sig en Nintendo 64 med spelet Super Mario 64, ett spel han skulle sitta med i ungefär 500 timmar.

Idag, tio år senare är det med nervositet jag stoppar i Super Mario Galaxy, den officiella uppföljaren, i min Nintendo Wii. Nej, jag är faktiskt inte nervös, spelet har ju fått 10/10 av alla tänkbara spelmedia. Men det finns ändå en viss gnagande känsla i mig när spelet sätter igång. Kanske kommer jag att ha växt ifrån Mario? Kanske är han inte längre min kamratliga barndomsvän? Kanske har han totalt glömt alla upplevelser som vi delat, han och jag?

Tio minuter in i spelet inser jag att så är inte fallet. Det är jag och Mario. Vi springer hand i hand över kreativitetens underbara värld och har så inåt helvete roligt så till den milda grad att jag har grova problem med att hålla flickfnittret borta. Vi kommer aldrig att växa ifrån varandra, Mario och jag. För det är du och jag Mario, du och jag.

Det som är så skönt med Mario är att Shigeru Miyamoto, skaparen av Mario, har valt att fullkomligt strunta i alla regler. Varför skapa något realistiskt? Det har gud redan gjort. Istället skapar Shigeru en värld utan regler. Eller vad sägs om att springa runt på en pytteliten planet där man faktiskt sugs in mot planeten (precis som på jorden) och på så vis kan springa runt den, hoppa på lite fientliga svampar, ta mynt för att fylla på sin hälsomätare och till sist slungas iväg mot en enorm jordnöt?

När jag satt i bilen på väg hem med spelfodralet i handen märkte jag två saker.

1. Om man kollar på bokstäverna i titeln med en liten gnistrande stjärna under så ser man att ordet blir? Just det. UR MR GAY. sUpeR MaRio GalAxY alltså. Fiffigt gjort av designern tycker jag.

2. Kika i det övre vänstra hörnet. Den där underliga kapseln har nästan samma konturer som... Japp. En spritt språngande snopp. Pinsamt nog.

Hade designern till det här omslaget måhända en dålig dag när han beslöt sig för att göra ett omslag med homoerotisk läggning? Humor är det i vilket fall.

Det ska bli underbart kul att spendera åtminstone ett trettio-tal timmar tillsammans med Mario igen. För det är du och jag Mario. Du och jag.

Har du stått på scen någon gång? Då menar jag inte om du stod med lågstadieklassen någon gång och agerade en av de tre vise männen i en lam pjäs. Det jag undrar är: Har du någon gång haft allas förväntningar och blickar på dig? Jag är musiker. Sjunger och spelar gitarr/bas på scen i stort sett varje helg.

 Den där känslan när man just går in på scenen är helt sjuklig. Det är som om man har blivit slagen i huvudet med en rejält tilltagen spade och varken ser eller hör klart. Man uppfattar inte vilka som befinner sig i publiken, om de är exalterade eller uttråkade eller hur många de är.

När jag väl börjar spela tillsammans med mitt band kan jag bara hoppas att jag lyckas se varenda människa där inne. Att jag kan nå ut och visa att jag bryr mig om varenda en av de. För det gör jag verkligen, och jag är för evigt skyldig de min djupa kärlek för att de tagit sig tiden att komma och lyssna.

Vad är jag utan min publik? Vad är publiken utan mig?

Jag kommer inte alls ihåg dagens två spelningar. Jag kommer ihåg att jag gick upp på scenen, fick applåder och gick av. Allt däremellan är ett dis av ovisshet. Åtminstone för mig. Så har det alltid varit, och nervositeten kommer aldrig att försvinna. Aldrig någonsin. 

Jag kommer ihåg en liten sak från dagens spelning. Jag och gossarna spelade våran absolut sista låt, tackade för oss, stängde av utrustningen och gick ut. Men publiken, den underbara publiken, de slutade inte klappa.

Backstage 

- "Vad fan? Vi har ju inget extranummer?"

- "De kanske inte vill höra någon till låt ändå?"

- "Jag går ut och kollar."

Och när jag kom ut på scenen blev jag alldeles... Jag vet inte vad.

- "Vad vill ni?" frågade jag publiken som gav ifrån sig en liten skrattsalva och visade på något kollektivt vis att de ville höra en låt till.

- "Ehm... Vi har inte riktigt... Tja... Tränat in en till låt för den här spelningen men... Jag antar att vi kan plocka ihop något."

Sådan är scenen. En plats där det inte spelar någon roll hur mycket man har repat. Allt handlar om att kunna improvisera samt kommunicera med sin publik.

Jag vet att vissa av er ska på min spelning den 24/11, alltså nu på lördag. Det ska bli underbart att se er. Eller känna er eller vad man nu ska kalla tillståndet då man faktiskt inte ser publiken utan bara känner den tryckande nävaron. Som en värmande sol där man sitter på sin lilla pall. Än mer underbart blir det när man känner sig som solen som värmer allt runtomkring. När man riktigt förstår att publiken tycker om att vara här.

Prova att stå på scen någon gång om du får tillfälle, det är en unik känsla som inte bör missas av någon.

Jag har aldrig druckit en droppe alkohol, någonsin. Aldrig heller har jag rökt ett bloss av en cigarett. En snusdosa har aldrig kommit i närheten av min överläpp.

 Är det för att jag har varit rädd för mina föräldrar? Nej, jag gör mina egna värderingar, jag respekterar deras val och de respekterar mina.

Är det för att jag är rädd? Inte det heller, men visst skrämmer det mig hur alkoholen är skyldig till så många brustna familjer.

Svaret på den oställda frågan är enkel, varför skulle jag få för mig att smutsa ner mitt inre och stötta de företag som är skyldiga till så många människors död?

Jag har svårt att förstå framförallt de ungdomar som alltid ska ut och festa på helgerna. Är ert liv verkligen så tråkigt? Men det handlar förstås inte om det, det handlar om osäkerhet. Det är som askungens fula systrar. Glasskon passar inte, ni blir aldrig de vackra människor ni vill vara. Ni stympar era tår och hyvlar era hälar. STYMPA STYMPA! HYVLA HYVLA!

Till sist får foten plats i glasskon, och ni accepteras. Men foten är inte vacker längre. Den är bara en blodig köttstump, nedhyvlad för att bli accepterad hos prinsen. Omgjord, falsk, och vad ont man ska ha. Varje dag ska man lida för att man har hyvlat, och varje dag ska man önska att man fick sina tår tillbaka, att man fick sin balans tillbaka, att man fick sin förmåga att gå tillbaka.

För sådan är glasskon. Antingen passar man eller så gör man inte det. Passar man inte så har man två val, antingen kan man hyvla ner sina hälar och stympa sina tår, eller så kan man vara någon helt annan. Bära sina äkta kläder, visa sitt riktiga ansikte. Vara sig själv. 

Jag frågar mig själv. Vem trivs egentligen med att agera skorsten och bolma rök i 25 minusgrader? Vem trivs med att kalva upp all den alkohol som druckits under kvällen? Som en varm kran som plötsligt går på kallvatten ska alkoholen ut, kroppen säger nej, du säger jo. Sen dricker du lite till.

För sådan är glasskon. Den rangordnar, sätter betyg på dig. "Tripp, trapp, trull" säger den och placerar dig någonstans på skalan över hur ball man är. Kanske är du Tripp? Kanske är du Trull? Kanske är du bäst på allt? Kanske är du sämst? Glasskon visar ingen nåd.

HYVLA DÅ DIN JÄVEL! HYVLA FÖR HELVETE! 

Och som du ska hyvla. Och som du ska gråta. 

STYMPA! STYMPA FÖR FAN!

Och du stympar lydigt. Men i hemlighet vill du bara släppa kniven och gå hem.

Woodpig släppte inte kniven. Han plockade inte ens upp den.

Jag har gjort mitt val. Nu är det din tur.

/Wood

Ja vart fan är Super Mario Galaxy egentligen? Inte på elgiganten iallafall, trots den stora reklamen om dagens release. Kom alltså hem tomhänt idag, trots en extra åktur efter skolan. Lite nesligt kanske, har ju trots allt väntat sedan 1997, alltså tio år på det här spelet.

Nej, nu spinger jag och tröstar mig genom att äta en kompost och större delen av en dörr. 

Ses.  

Rubriken talar om Knytt, gratisspelet som jag tipsade om häromdagen. Jag har nu klarat det ännu en gång och det är som själavård. Att lämna vardagsstressen, släcka ner rummet, stänga dörren och dra på sig ett par rejäla hörlurar för att spendera kvällen med Knytt, det är livskvalité, på högsta möjliga nivå.

I Knytt dödar man ingen, och det är sällan man dör själv. Det finns vissa varelser men de skadar inte det lilla knyttet. Faktum är att de aldrig interagerar med spelet, de bara finns där, bor där, lever där. Jag tror inte att skaparen (Nifflas) själv förstod vad det här skulle innebära för spelupplevelsen. Det finns så många spel där exakt allt går att döda, men i Knytt är det lugn, frid och ro som regerar, och jag älskar det. Min personliga favoritsekvens i hela spelet är en väldigt verklighetstrogen sådan. Känslorna som bjuds är väldigt lika de jag själv fick när jag besteg ett berg för något år sen.

Det lilla knyttet går genom skogen när han plötsligt kommer till foten av ett berg. Berget blir allt naknare på träd i takt med att Knytt stiger högre och högre upp. Snart syns varken varelser eller träd till, bara stenar. När det lilla knyttet klättrar högre och högre blir det plötsligt väldigt tyst. All musik tystnar och endast de rappa fotstegen av det lilla knyttet hörs.

När det lilla knyttet kommer över krönet börjar det blåsa väldigt. Knytt förstår att nästan är på toppen av berget och springer ivrigt vidare. Plötsligt blir det varmt åt Knyttet. En maffig öppning i berget avslöjar att berget i själva verket är en stillsam vulkan. Till sin häpnad får Knytt syn på en gammal gubbe som grillar korv över lavan samtidigt som han sitter på en stol precis vid kanten. Knytt pratar inte med gubben. Gubben pratar inte med Knytt. De bara är där uppe, och delar detta ögonblick tillsammans, sen klättrar knytt ner igen.

Och jag som spelare, jag glömmer tid, rum, läxor, tvång, pissnödighet, hunger, krig, död, sorg, lycka och liv. Jag bara finns där. Jag är det lilla överpositiva Knyttet, och jag älskar det.

Gör det du med.

Knytt är inte bara världens bästa gratisspel, det är själavård i spelformat. Kultur kan vara kul.

Det finns saker som jag aldrig kommer att förstå. Varför är tjejer så mycket snyggare än killar? Varför ska man förbjuda abort? Varför har torkade russin ett eget namn och varför kom Hitler till makten?

Men det finns en sak som slår allt detta med hästlängder. Jag talar om Astrid Lindgrens enorma framgång som författare. Hur kan man bli så oerhört framgångsrik när man skriver saker som: "Tommy och Annika lekte och hade roligt i trädgården"?

Visst, kvinnan var en mycket god sådan som alltid ville barns bästa, men jag tror faktiskt att det handlar om moral snarare än vilja i fallet att tycka om henne. Du har helt enkelt blivit tvingad att älska Astrid.

Det ska erkännas att Astrid var en mycket kreativ tant som kom på uttryck som "pilutta dig" eller "Tjillevippen" men numera finns det droger för sånt, och det behövs för övrigt inte alltför mycket fantasi för att komma på ett låtsasord. "Krummelidutthäpp", ser ni! Jag gjorde just ett ord! Det är ju helt fantastiskt!(?)

Fundera lite själv, är Astrid verkligen värd all uppmärksamhet eller är det bara något som av gammal moral och vana har vuxit till ett fenomen som vi inte vill förlora? Jag är helt övertygad om att svaret är det senare. Det handlar inte om att Astrid är dålig utan snarare om att andra författare av barnböcker har varit lika bra eller faktiskt ännu bättre.  

Böckerna är för barn, jag vet. Men det finns oerhört många böcker som är minst lika bra som Astrids. Vem vet vad Sven Nordqvist har skrivit? Pettson och Findus, såklart. Svensk historias skönaste radarpar som håller minst lika hög klass som Astrids karaktärer. Men varför hyllas inte Sven? Jag förstår inte, kommer aldrig att förstå.

Ta nu inte den här bloggen som ett attentat mot det svenska kulturarvet. Ta det som en nypa frisk luft i det lilla facket av hjärnan där Astrid alltid hyllats som en levande (nu död) gud.

Tack för att jag får  lägga mina åsikter på bordet utan att bli kränkt vare sig i kommentarsrutan eller i verkliga livet.

/Wood

Mitt liv är en röra. En stor jävla ostädad röra. Lite som bagdad efter en rejäl bombning. Jag gillar inte alls hur stressigt jag har det nu. Det var ok i början men man ledsnar med tiden. Att alltid veta exakt hur dagen kommer att se ut och att komma hem klockan 10 på kvällen varje dag är tröttsamt på en nivå som kan mäta sig med att äta större delen av ett fönster.

Idag missade jag sista bussen från Skåre till busstationen, en sträcka som mäter ungefär 11 km. Efter att ha åkt den vanliga sketna stadsbussen var jag försenad med ungefär 40 minuter till första lektionen, och då hade jag inte ens hunnit halvvägs till skolan. En och en halv timme hade jag lyckats ta mig till Hammarö lagom till lunch och här är jag nu, i skolan. Klockan 16.00 ska jag ha baslektion och efter det ska jag repa med bandet inför spelningarna på lördag. Kommer väl hem i lagom tid till jul. Typ.

Dags att börja jobba nu känns det som. Hade bra så hörs vi. Eller njae, du hör mig. Jag får ju aldrig veta vem du är.

Jag och en god vän gick idag och kikade på min gamla skola. När vi gick in genom dörren möttes jag av kommentaren: "Det är ju fan den där jävla bögen!" 

- Vadå är han bög på riktigt?

- Ja!

- Uuuh!!!

- Han tar oss på snopparna, spring!

Hur fan gick det här till? Hur långt tänker folk idag egentligen? Även om jag hade varit homosexuell hade jag knappast sprungit och tagit såna där jävla avskum på snoppen, och den stora frågan är väl egentligen: Hur fick jag den här stämpeln?

Jag har för mig att min kompis blev trött på fördomar mot homosexuella och sa något i stil med: "Men kom så ska jag krama dig då" någon dag. Men hur det faktiskt gör varken honom eller mig till bög, och hur det gör oss till vidriga monster som man flyr från, det kan jag aldrig förstå.

Det äcklar mig något så fruktansvärt, hur de minsta barnen noga tittar efter hur en bög kan tänkas röra sig och hur de större kastar glåpord efter en. På något sätt är hela historien rätt rolig, men sättet man idag behandlas på om man skulle råka vara homosexuell är inte bara förbjudet enligt lag utan även något som borde ha dött ut tillsammans med nazismen för sisådär 60 år sen.